Strangers on a Train / Främlingar på tåg (1951)

Två män (spelade av Farley Granger och Robert Walker) möts på ett tåg. Båda har en person i sin närhet de tycker lite mindre om. Den ena föreslår att de ska byta mord med varandra och mörda den andres närstående för att minimera risken att åka dit. Den andra accepterar på skämt innan de skiljs åt. Senare ska det visa sig att den första har lite problem med det där som kallas sinne för humor.

Det här är en film där filmens spänningsmoment kommer i vågor genom hela filmen, därför är det ganska svårt att utlämna så mycket mer av storyn utan att förringa spänningen i vissa delar. Istället för en rak uppåt- och nedåtgående berättarkurva går det mycket upp och ner flera gånger om.

Fotot i filmen är riktigt snyggt. Den här filmen är ett tydligt exempel på hur fotot verkligen kan förgylla en film: Ett exempel är när man ser en viss scen helt genom reflektionen från ett par glasögon. Ett annat exempel är inledningsscen, där man ser två par skor som vandrar var för sig för att till sist mötas.

Hitchcock är en mästare på att skapa olidlig spänning och framförallt bibehålla den under lång tid. Han lyckas bland annat göra en lång sekvens med en till ytan vanlig tennismatch mycket spänningsladdad. De i den egentliga situationen oinsatta sportkommentatorerna ger skön känsla och experimenterar med hur man lätt kan spekulera utan tillräcklig information/kunskap. Denna fingertoppskänsla för bibehållen spänning är absolut nödvändig i en sådan här film som, som vi var inne på tidigare, går mycket upp och ner i tempot. Varje gång det är en liten nedgång gäller det som regissör att lyckas behålla tittarnas intresse och förberedda dem för att vara med nästa gång tempot ökar igen. Hitchcock klarar trots att handlingen till synes står stilla under vissa scener ändå få fram en inneboende nerv i dem med känsligt detaljarbete.

Regi: Alfred Hitchcock

Betyg:

Smultronstället (1957)

En film om åldrande och till synes insnöade gubbar. Om kärlek i olika tider, om döden och om barndomen som man alltid bär med sig. Den 24:e filmen i raden där Bergman haft en betydande roll i produktionen och han gjorde den vid ålder av 39, han håller ganska bra tempo den här killen!

Isak Borg (Victor Sjöström) är en gammal envis gubbe som av sin omgivning uppfattas som egoistisk och kallsinnig, ofta med goda skäl då han inte sänder vidare sympatiska signaler mot sina medmänniskor. Han är en yrkesmässigt framgångsrik doktor som precis ska till att få sin hedervärda doktorspromotion vid Lunds universitet. För att ta emot promotionen reser han från Stockholm neråt i landet tillsammans med sin svärdotter Marianne (Ingrid Thulin) som har bott hos Isak under en tid, de två har till en början dock starka negativa åsikter om varandra när de sätter sig tillsammans i bilen. Under resan träffar de Sara som påminner Isak om sin ungdomskärlek Sara (Bibi Andersson) och de låter henne tillsammans med sina två vänner Anders (Folke Sundquist) och Viktor (Björn Bjelfvenstam) få lift med dem.

Bergman verkar ha en förkärlek för vad man idag ofta kallar "road movies", både den här filmen och "Det sjunde inseglet" är exempel på när Bergman framgångsrikt använder sig av en yttre konkret resa för att låta det vara en symbol för en mer abstrakt resa inom huvudrollskaraktären psyke. Frågan man nu ställer sig är var den här resan tar vägen. Huvudkaraktären Isak hemsöks i sin sömn av obehagliga drömmar som handlar om hans egen ensamhet, död och bakgrund. Är vissa av drömmarna bilder av hur hans liv passerar revy inför döden? Eller är det bara väckarklockor som ska ge honom insikt om hur han själv är som människa för att han ska hinna förbättras sig innan hans sista stund är kommen?

Ett annat typiskt stilistiskt begrepp vi sett Bergman använda sig av är att låta dialoger bli till politiska debatter. I "Hets" var det väldigt tydligt i en diskussion om utbildning, här ser det ut på ett lite liknande sätt i en diskussion mellan Anders (som ska bli präst) och Viktor (som är väldigt naturvetenskapligt orienterad) om religionens vettighet där dialogen blir mycket argumentativ utifrån två olika synsätt där de båda får presentera sina argument för sin sak och svara på den andres. En argumentation som får en lite ny dimension när Isak vägrar ta ställning i frågan utan intar en neutral ställning. Tvärtemot de båda unga visar han möjligtvis upp möjligheten till att förena naturvetenskap och religion. Ett tecken är när han läser upp psalmen "Var är den vän, som jag överallt söker" i en vacker scen. Samtidigt verkar han i sina drömmar vilja ta avstånd från det strikta vetenskapliga, i en dröm ställs han inför en tentamen med svåra prov och latinska termer som ska översättas ordagrant, han lämnar denna tentamen med omdömet inkompetent av sin lärare.

I övrigt var filmen väl filmad med snygga detaljer och utföranden som gjorde scenövergångarna lena. Ett exempel är när en dörr öppnas och skuggor av träd lyser in på dörren och i nästa scen vandrar samma personer genom träden i skogen. 

En annan höjdpunkt var när Isak i en dröm ställs öga mot öga med sin gamla ungdomskärlek Sara som håller upp en spegel åt Isak att se i och uppmanade honom att ta en titt på sig själv i nuet - En gammal skröplig gubbe. Han förstår att en gubbe inte ens i drömmarna passar ihop med en ung mö. Kanske ett skrik från sitt inre på att sluta drömma och ta tag i verkligheten?

Att Bergman vid 39 års ålder gör en film om hur det är att vara gammal och möta döden är ju också rätt fräckt. Snacka om 40-årskris.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg:

 

Det sjunde inseglet (1957)

Riddaren Antonius Block (Max von Sydow) återvänder tillsammans med sin väpnare Jöns (Gunnar Björnstrand) från ett eländigt korståg. Det Sverige de återvänder till är ständigt hotat och plågat av digerdöden som drar fram likt dödens lie. Vid en strand möter Antonius döden (Bengt Ekerot) själv i egen hög person, som har kommit för att hämta honom. Antonius berättar att han inte ännu är redo för att gå vidare och utmanar döden på ett parti schack. Förutsättningarna är att ifall han vinner över döden så slipper vår käre riddare undan och blir fri. 

Antonius förstår att döden är ofrånkomlig men ser partiet schack som en möjlighet att köpa sig tid för att försöka få svar på vad som händer därefter men finner inga. Till och med döden själv är ovetande när Antonius frågar denne. Parallellt med att schackpartiet spelas gör Antonius och Jöns en resa tillsammans där de stöter på ett litet teatersällskap och ytterligare ett antal personer som gör dem följe. Döden är dem ständigt närvarande hack i häl och plockar folk åt både höger och vänster.

Det sjunde inseglet är en film med väldigt stark ställning i både Sverige och utomlands, filmen är troligtvis den de flesta associerar Bergman till. Det är som att det finns en dimma av mytomspunnenhet runtomkring filmen, den är en så stor del av den Svenska filmhistorien. Och visst finns det anledningar till det här. Ingen av oss kan påstå sig vara speciellt beresta bland Bergmans filmer men av de vi sett har den här någonting alldeles extra. Det finns en sådan enorm poetisk rymd runt hela filmen. Den ställer så många frågor, ger inga svar men sätter igång tankarna.

Bergman uppstigen på stege i full fart med att regissera ett mästerverk.

Filmen är mycket modig i hur den väldigt starkt och rakt tar upp ämnet religion, inkluderat döden. Det är intressant hur Bergman förlägger historien till medeltiden, perioden när kristendomen hade som allra starkast inflytande i samhället. Perioden när döden härjade som värst. Perioden som är perfekt för att berätta den här historien.

Filmen är riktad till så många människor; vi ska ju alla dö. I vad Jens anser vara filmens bästa scen blir det nästan som att Bergman själv via en roll får förklara varför han gjort filmen. Jöns frågar en målare (Gunnar Olsson) som målar dödsdansen varför han målar sådana kludderier och får svaret: 

-Jag tänkte att man skulle påminna folk om det faktum att de ska dö. 

Jöns: -Det blir dem väl inte gladare av?

Målaren: -Varför i helvete ska alla alltid göra folk glada?

Innan vi såg filmen var Jens orolig för att den skulle visa sig ovärdig den ställning den har fått i Sveriges filmhistoria. Men nu efteråt går det bara att konstatera att den är ett riktigt mästerverk.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg:

Sommaren med Monika (1953)

Kära läsare, först och främst vill vi förvarna för mycket flumighet och mycket upprepande av orden ”Sverige”, ”sommar” och ”kärlek” i kommande recension.

Monika (Harriet Andersson) och Harry (Lars Ekborg) svär varandra evig kärlek och säger att det alltid ska vara dem som vilket annat tonårspar som helst, redan där vet man att det inte kommer sluta bra. Dessa dagdrömmande, blåögda ynglingar. Suck!

Filmer tar upp på nära håll den klassiskt sommarförälskelsen, dess härlighet och dess brinnande passion. Men också vad som händer efter sommaren. Inom svensk populärkultur har sommar blivit lite av en synonym till den soliga kärleken som kommer övergå i mörkare höst. Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken" är ett annat exempel på svenskt storverk där dessa metaforer används.

Monika och Harry flyr tillsammans vardagslivets rutiner med jobb och familjeproblem. Tillsammans ger de sig ut i den östra skärgården för att tillbringa tid i varandras armar. Miljöerna i filmen är storslagna, Stockholmsområdet fångas i vackra bilder och hela skärgården fångas in i kameran. Fotot är fantastiskt och allting är väldigt väl regisserad av herr Bergman. De två världarna, centrala Stockholm kontra skärgårdens natur, skildras nästan som svart och vitt. Ute i naturen blir allting lättare och urmänniskan som skuttar runt och klättrar i träd (och båtar) kommer fram. Inne i stan byts det kläder stup i kvarten och cigaretterna röks i hastig takt. Resan ut från staden sker i en båtrunda genom kanalerna som visar Stockholms bästa sida. Återkomsten visas däremot med melankolisk musik och med bland annat en ångbåt som puffar ut kolsvart ånga i bakgrunden.

I omvärlden mottogs filmen på lite olika sätt.

Filmen var med sin öppna nakenhet revolutionerande på sin tid och bidrog till bilden av Sveriges som ett unikt sexuellt liberalt land. Månne Sveriges dragningskraft för turister ha ökat till följd av export av sådana här filmer?

Karaktären Monika har i filmen en mystisk dragningskraft som vi kan jämföra med på något sätt återfinna hos Botticellis "Venus födelse". Det är som att hon i filmen sätts i sin naturliga miljö och bara får gå loss för att hitta sin inre själ. Harry är i grunden lite utav Monikas motsats, han är inte lika impulsiv och stannar gärna upp mitt i livet för att reflektera och drömmande se ut mot horisonten. Detta kan ibland ge folk runt omkring honom viss ilska, till exempel när han gör det här i en bilkö.

Tillsammans skapar de en perfekt bild av den underbara svenska sommaren som ligger väldigt nära hjärtat hos oss båda skribenter. Solen, klipporna, nakenbadet, havet, vindarna, till och med regnet. Åh, vackra Svea Rike. (Vad som bör nämnas är att vi för stunden sitter och lyssnar på käre Evert Taube och blir fyllda av lite extra kärlek och finner oss själv sitt-dansandes, fnissandes och dirigerande till hans goa toner (vi skyller allt på Evert)).

Att de två huvudkaraktärerna är på helt olika våglängder syns så tydligt från åskådarens ögon men det kära uttrycket "kärleken är blind" är allt för aktuellt i deras egen värld. Att de är dömda att falla intar våra hjärnor rätt tidigt in i filmen. Dock kan det bidra till lugnare stämning allt efter att filmen fortgår samt leder fram till enligt Paul världens bästa scen (Jens suckar; "Det är ju för femtioelfte gången du säger det här, Paul!"). Möjligtvis originalet bakom Lady och Lufsen?

Regi: Ingmar Bergman

Betyg:

Hets (1944)

Kommande veckor kommer vi koncentrera oss på att häva ur oss lite Bergman-rullar, håll till godo!

En tisdagskväll när Jens egentligen verkligen borde pluggat en massa sätter vi oss ner och kollar på filmen "Hets" som riktar sylvass kritik mot det Svenska skolsystemet. Om än något föråldrad kritik.

Vi har numera en riktigt fet box med Ingmar Bergman till vårt förfogande. Först ut i denna box finns hans första stora steg inom filmbranschen - Hets. En film som han inte själv har regisserat utan bara skrivit manus till. Men via manusarbetet till den här filmen fick han möjligheter till att även greppa megafonen under senare filminspelningar.

Med denna vetskap innan vi tryckte på ”play” så faller det naturligt in att fokusera extra på just manusdelen av filmen. En utmärkande sak i manuset som visades tidigt under filmen är att alla roller får en unik plats i filmen. Karaktärerna har alla en kontinuerlig personlig prägel som gör dem lätta att känna igen från gång till gång. När man ser många karaktärer samlade ser man inte bara en mängd, utan man alla som enskilda individer. Detta gör i sin tur att man lättare kan leva sig in i scenen.

Filmen utspelar sig i en gymnasieklass under de sista veckorna innan studenten. Gossarna är något rara men väldigt livliga. Under latinlektionerna plågas de dock alla av deras stränga översittare till lektor, kallad "Caligula" (Stig Järrel), som rent utsagt gör deras lektioner till ett helvete. Värst är han mot Jan-Erik Widgren (Alf Kjellin), en pojk vars föräldrar har mycket höga krav på hans studieprestationer. Jan-Erik själv däremot är mer intresserad av livet; att bara få spela lite på sin fiol någon gång och att hitta den oskyldiga kärleken. Det sistnämnda kommenterar hans närmsta vän med: "Alla kvinnor är fnask, och de som inte är det vill bli det."

Ska man gå tillbaka till Bergman så ska han även ha en eloge för dialogen, stundtals är den riktigt rapp, stundtals är den riktigt känsloladdad. En ständigt återkommande replik på högtravande grov Stockholmska från latin-läraren är "Du nonchalerar mig och mina läxor".

Frågan om den bästa lärarpedagogiken ställs på sin spets i filmen i kontrasten mellan Caligula och gossarnas klassföreståndare kallad "Pippi" (Gösta Cederlund). Pippi har tvärtemot Caligula skaffat sig en väldigt kärleksfull relation till de små pojkarna och ställer sig i undervisningen nära sina studenters lättsinniga, skojfriska nivå. När frågan om bästa lärarpedagogiken diskuteras i filmen av Caligula och Pippi sinsemellan i en scen blir det nästintill ett politiskt debattinlägg.

Mycket har förändrats i skolsystemet sedan -44 men det går även att dra paralleller till idag. Det vi i alla fall kan konstatera är att undervisning utan kärlek till elever samt arbetet i sig inte alls fungerar vidare bra, varken då eller nu.

Regissör: Alf Sjöberg


Betyg:

Trolljegeren / The Troll Hunter (2010)

Åt sides med klassiker och ge plats åt en film som om några år istället kommer bli en.


Det är filmfestival.
Jens slår sig en sen fredagkväll ner på en av de 3-4 bästa platserna som finns på Draken.
Paul åker spårvagn.
Jens taggar till när huvudrollen stiger upp på scenen och eldar upp den skönt salongsberusade publiken.
Paul åker spårvagn.
Jens och den övriga publiken vill ha troll.
Paul åker spårvagn, fast vill också ha troll.
Jens sjunker ner gött till inledningen av filmen där det förklaras att det som ska visas är 283 minuter filmat material som anonymt lämnats till ett filmbolag som klippt ihop detta till en film.
Paul går äntligen av spårvagn och springer fort som fan. 
Jens ser hur filmen fortsätter med att vi, från en handkamera, får se hur tre stundenter är ute på skoluppdrag för att kartlägga en misstänkt björntjuvjägare..
Paul flyger in på Draken, tjafsar med dörrvakten och flåsar denne i örat tills hon släpper in Paul och trycker ned honom längst ut på rad två. Paul är med i spelet, men får inte se några troll... än.


Efter några minuter av filmen har ungdomarna äntligen lyckats finna honom ute i vegetationen, nattetid. De följer efter hans spår in i skogen och stannar upp och lyssnar vid en glänta. De ser märkliga ljussken, hör märkliga ljud och känner märkliga vibrationer i marken. Plötsligt kommer kommer den mycket skäggiga och lagom kamouflerade tjuvjägaren desperat utspringande från ett buskage och skriker "TROOLL!!!!" och ett vrål hörs från skogen. Drakens fullsatta publiken jublar i extas - den har fått vittring på troll. Jens jublar. Paul dreglar. Allt är mumma!

En enormt underhållande film. Med eftertanke kan det här vara den bästa "monsterfilm" som vi båda sett. Den har en fantastisk nördighet och trollens framställs så självklara, naturliga. Man sitter bara och gottar sig när trolljägaren redogör för vilka typer av troll det finns för de stackars reportrarna som tydligen, tillsammans med resten av världen, har manipulerats av regeringen till att tro att troll ej existerar utanför sagorna. Den här självklarheten till trolls existens gör att det blir en härlig närhet och det hela får ett mycket stort komiskt värde rakt igenom.


Hela idén är briljant och underbart genomförd med finess i varje moment. Mycket bygger på gamla klassiska nordiska sagorna med referenser så som De Tre Bockarna Bruse och myten om att troll inte tål solljus uppdagas. Möjligt att filmen har svårare att få genomslagskraft utanför Norden? Vi hoppas inte på det då vi tror att den kan hålla ändå.


Framställningen av trollen är mycket absurd. De äter sten, känner lukten av kristnas blod och är helt ofantligt korkade trots att de kan uppnå en livslångt på runt 1300 år.


Otto Jespersen, som för övrigt är en norsk komiker, är helt briljant i rollen som stenseriös trolljägare!


Filmen kan tolkas som någon typ av kritik mot framförallt kristendomen. När här bevisen för delar av den gamla asatron visas upp i en riktig dokumentär på ett seriöst sätt framstår det som så absurt. Varför skulle det vara annorlunda med det folk tror på idag?


En annan sak som gör denna film till fantastiskt härlig är hur fint den visar upp den norska naturen och ger vissa naturfenomen en mer trolliskt (riktigt ord?) passande förklaring. Genom filmen sveper kameran genom djupa fjordar och höga fjäll. Efter filmen beslöt Paul sig för att åka upp till Jotunheimen på cykelsemester och leta troll en vacker dag i sitt liv. Snacka om inverkan! Filmen satte sig verkligen. Och när allt väl kommer till kritan, är inte det allt man begär av en film, att den ska sätta ett spår hos en?




Regi: André Øvredal


Betyg:

Chinatown (1974)

Om myten stämmer, att Roman Polanski faktiskt skar igenom Jack Nicholsons näsa på riktigt när de satte den klassiska scenen, blir hela filmen än mer originell. Ärligt talat, vem fan kommer på idén att göra ett riktigt "näsjobb" framför kameran på en superskådis som Nicholson?

Man kastas in i privatdetektiven J.J. Gittes (Nicholson) liv som ganska snabbt utvecklas till en mer komplex berättelse där man förs framåt i handlingen samtidigt som hans mörka förflutna från Chinatown sakta dagas upp.

Miljöerna fångar känslan av 30-talets (?) Los Angeles där filmen utspelas. Det här förstärks av ett magiskt foto från Robert Evans. En av favoritscenerna är när en kvinna kommer tillbaka ut från ett hus och man från hennes bil ser hur hon närmar sig samtidigt som man i det mörka dunklet kan utskilja Nicholsons iakttagande blick i backspegeln.

Filmens karaktärer har rakt igenom extremt eleganta och stilrena kostymer som skiljer sig från mängden med snygga flugor, slipsar, näsdukar med mera. Stor credit till Anthea Sylbert som står bakom garderoben. Också respekt till Nicholson som så väl bär upp dessa kläder med självförtroende och vågar leka med rekvisitan.

Nicholson är som vanligt briljant och förtjänade kanske en Oscar för denna roll, han fick istället revansch året därpå med Gökboet där han plockade hem priset.

Filmen stegras väldigt snyggt och det är först i slutskedet som det invecklade trasslet nystas upp för att utmynna i den definitiva uppgörelsen i Chinatown.

                                    

 Paul saknade one-liners i Casablanca-klass och tyckte att filmen plattades ut något av denna avsaknad. Han efterlyser tuffa citat som flyger genom luften hela tiden för att ge filmen extra karaktär. Jens menar istället att många repliker är sylvassa och tillför mycket till filmen.

Vi är också oense om hur väl det mytomspunna men nedtonade Chinatown framställs i filmen. Paul kände att det skulle kunnat bjudas på en bättre beskrivning av Gittes förflutna, ty den som blev till gjordes i tunnaste laget. Jens tycker att tystnaden talar för sig själv och att den beskriver Chinatown mer än några ord skulle kunna göra. Får det att framstå som att det är ett starkt tabu och onämnbart ställe och del av Gittes liv. Det här kan bero på att det är andra gången Jens ser filmen och den här gången mer aktivt letade efter nyckelordets mening.

Jens anser att Paul borde ha varit mer vaken och tyckte att han skulle upptäckt det.

Paul blir ledsen och säger att det är svårt att leva upp till Jens förväntningar.

Jens skrattar rått och klappar Paul på huvudet och förklarar något som Paul inte förstår.

Diskussionen avslutad.

Vi kan i alla fall dra en parallell i filmens uppbyggnad till Cykeltjuven. Känslan av att Polanski har fått inspiration är onekligen närvarande, särskilt i slutet som är likartat.

Genom de båda filmerna ser man hur någon kämpar för det goda och de små människornas rätt.

"Money doesn't talk, it swears" (Bob Dylan)

Regi: Roman Polanski

    Betyg:

Gällande betyg:

Vi var lite delade till om den skulle ha en åtta eller en nia men kom till slut fram till att den faktiskt förtjänar en nia.

Baisers Volés / Stulna kyssar (1968)

Truffauts berättelse om sitt alter-ego Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud) tar inte slut efter "De 400 slagen", i "Stulna kyssar" gjord nio år senare fortsätter hans historia. Såväl skådespelaren Léaud som karaktären Antoine har växt till sig och blivit en vuxen man. Han flyr ut från en totalt misslyckad militärkarriär som han några år tidigare flytt in till. Hans militanta överordnad skäller ut honom och förklarar att han i framtiden kommer sluta som en gatuförsäljare av slipsar, utan större framgång. Under hela samtalet växer Antoines leende. När han återvänder till sitt kära Paris gör han en snabb visit på horhuset innan han springer hem till sin gamla kärlek Christines (Claude Jade) föräldrar vilket leder till att han får jobb på stört. Han hoppas även återvända till sin gamla kärleks öppna armar men den saken är mer tvivelaktig i praktiken.

Truffaut behåller väldigt mycket av de känslor han förmedlar och det stilistiska filmspråk han använder i "De 400 slagen" även i den här filmen. Antoine Doinel är tveklöst fortfarande samma människa i grunden trots de många år som gått emellan, om möjligtvis något mer kärleksstinn. Vad gäller bildspråk är det fortfarande de långa svepande sekvenserna som utmärker Truffaut från mängden av storregissörer.

"Stulna kyssar" innehåller en mängd härliga scener som utspelar sig på Paris gator och ofta slängs kända landmärken in som bakgrund eller som ett litet mellanspel mellan scenerna. Kärleken till Paris är i filmen självklar. Ett exempel är när Antoine tidigt i filmen återvänder till sin lägenhet (kameran är placerad mitt emot ingången), han slänger av sig kläderna går in i badrummet och försvinner ur bild för en sekund. När han återigen blir synlig för tittaren är det via en spegel där man ser hur han lite slarvigt drar undan gardinerna och släpper in ljus. Musiken är lugn och stilla medan han vandrar till rummets andra ände där balkongdörren är belägen. När han öppnar den exploderar musiken och man möts i fönstret av Montmartre och storslagna Sacré-Cœur.

Antoine brottas genom hela filmen med sin längtan efter kvinnor; både efter köttets lustar och efter den rena kärleken vilket blir paradoxalt för honom då det är svårt att komma åt båda i den mån han kräver. Hos sin gamla kärlek Christine har han svårt att få det som finns så tillgängligt på horhuset och på horhuset känns alls meningslöst med frånvaro av kärleken han hittar hos Christine. Antoine är en stor romantiker som nog gärna skulle vilja att allt var som i böckerna och förväntar sig att hans omgivning ska vara sådan.

I filmserien om Antoine Doinel finns totalt 5 filmer varav det här är den tredje och "De 400 slagen" är den första. Däremellan trycker sig kortfilmen "Antoine och Colette" in. De två senare filmerna är "Älskar - älskar inte" och "Kärlek på flykt". Hur livet kommer gå vidare för Antoine i dem kan man spekulera i. Kan han från sitt förgångna fly till ett mer vanligt och stillsamt liv eller kommer hans suktan efter frihet alltid att styra hans steg. Vad vi själva kan säga är att hans karaktär är typen som vi tror endast kan bli någon form av konstnär och inget annat. Återstår att se för oss. 

Den här filmen (och förhoppningsvis resten av filmserien) rekommenderas för alla andra som känner igen sig i sinnestillståndet förvirrad romantik.

Regi: François Truffaut

Betyg:

ואלס עם באשיר‎ / Waltz with Bashir (2008)

Ari Folman intervjuade människor som han stred tillsammans med under kriget i Libanon för att återupptäcka sina gamla minnen. Intervjuerna spelade han in för att göra en film runt omkring dem. Filmen blev Waltz with Bashir.

Filmen är tecknad i en mycket speciell stil, allt är i stort sett i helt riktiga proportioner och ibland kändes det som riktiga bilder som blivit redigerade. Paul känner igen tecknandet från diverse barnprogram från hans barndom, vilka han ej kan sätta namn på, men som han i mången fall känner ett obeskrivligt förakt mot. Detta gjorde att Paul fick en provokativ känsla genom hela filmen, vilket i sin tur i slutändan gav en positiv syn på filmen i helhet. Så det var väl bara bra att Paul hade detta förakt från första början. Som han själv säger: "Jag gillar att leva och lida med i filmen."

Färgarbetet var väldigt fräckt i scenerna, för det mesta används endast en färgskala i olika nyanser. Fotot var mumma, ett exempel är den mycket snygga scenen där huvudrollen åker taxi mot flygplatsen i Holland och hans minnen speglas i glasrutan.

Musiken tyckte vi båda var väldigt bra. Otroligt att kunna hålla ihop Bach och israelisk (?) punkmusik utan att det känns obekvämt eller krångligt på något ställe.

Uppbyggnaden från det tralliga och oseriösa killgänget som ska ut och kriga lite, till allvaret i Sabra och Shatila, smälter samman bra med hur mycket minnen huvudrollen återfår. 

Som film är Waltz with Bashir dock inte jätteunderhållande, ibland gick det lite segt. Syftet var väl däremot inte att filmen skulle vara just underhållande. Karaktärerna går ibland för snabbt förbi och känns därför lite luddiga och svårgreppade.

En av de "sannaste" skönlitterära skildringar av krig som någonsin gjorts på filmrulle? Både det psykologiska arvet och det som händer i stunden på slagfältet.

Regi: Ari Folman

Betyg:

(En stark sådan)

High Noon / Sheriffen (1952)

Mycket annorlunda tempo. Historien i filmen är precis så lång som filmen själv (1h 25 min) och man får följa allt i realtid. Historien är dessutom väldigt avgränsad vad gäller plats. Man får aldrig följa någonting utanför staden. En sheriff (Gary Cooper) får på sin sista dag i tjänst innan pensionen reda på att hans gamle ärkefiende, skurken Frank (Ian MacDonald), har blivit frisläppt från fängelsevistelsen som sheriffen själv burade in honom till. Nu är Frank på väg för att hämnas.

Filmen håller halvhögt tempo genom hela filmen till det absoluta slutet. Det är inte ett jättehögt tempo men det stannar å andra sidan inte till för ett ögonblick heller. Den här filmen innehåller inga långa sekvenser där man får beundra präriens storhet likt i "Den onde, den gode, den fule" och många "spaghetti-västern". Inte heller får man se mycket av det klassiska man-mot-man, öga-mot-öga.

Den största skillnad mot senare spaghettivästern (vilka är de enda western vi har sett och har att jämföra med) är till viss del kvarlevor från 30- och 40-talet som till exempel rapp dialog, musik till varenda scen samt ett enkelt foto med avsaknad av de extrema närbilderna som Sergio Leone med flera gärna använder sig av. Vad som däremot troligtvis var väldigt nyskapande i den här filmen är hur regissören Fred Zinnemann vågar låta långa scener gå förbi utan någon dialog och låta bildspråk och musik tala för sig. Det här gav ett visst lugn med sig.




Jens tycker att filmen tyvärr aldrig riktigt når sin spänningskulmen utan förblir en aning platt. Den hade mått bra av att en ännu starkare känsla för skurken Frank Miller gått ut genom bilden. De talar hela tiden om hur ond och galen han är men när han väl dyker upp spelar Ian Macdonald inte en övertygande roll. Man ser ingen stark ondska. Man ser ingen galenskap.

Genom hela filmen slänger Zinnemann ut mängder av planteringar inför filmens slutskede. Många av dem ”felaktiga” som talar för ett annat slut än det som kommer. Det här gör slutet oförutsägbart och med många möjliga utgångar vilket ändå bidrog till att en nerv byggdes inför mot slutet och gör det till en häftig upplevelse.

Det allra snyggaste skedet i filmen är, enligt Jens, när sheriffen sitter och skriver sitt testamente i ensamhet inför vad som skulle kunna hända samtidigt som stadens män sitter i saloonen, kyrkan och hemma hos sig och bråkar in i det sista med sitt eget samvete om de ska riskera sitt eget liv för att hjälpa sheriffen eller ej.

Filmen innehåller ett av Pauls absoluta favorit-filmslut.

Leone måste ha influerats väldigt mycket av den här filmen när han gjorde "Once Upon a Time in the West" och har lånat många detaljer (skurken vid namn Frank, den nervösa mannen som jobbar på tågstationen, de tre männen som väntar på tåget).

Regi: Fred Zinneman

Betyg: