Truffauts berättelse om sitt alter-ego Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud) tar inte slut efter "De 400 slagen", i "Stulna kyssar" gjord nio år senare fortsätter hans historia. Såväl skådespelaren Léaud som karaktären Antoine har växt till sig och blivit en vuxen man. Han flyr ut från en totalt misslyckad militärkarriär som han några år tidigare flytt in till. Hans militanta överordnad skäller ut honom och förklarar att han i framtiden kommer sluta som en gatuförsäljare av slipsar, utan större framgång. Under hela samtalet växer Antoines leende. När han återvänder till sitt kära Paris gör han en snabb visit på horhuset innan han springer hem till sin gamla kärlek Christines (Claude Jade) föräldrar vilket leder till att han får jobb på stört. Han hoppas även återvända till sin gamla kärleks öppna armar men den saken är mer tvivelaktig i praktiken.
Truffaut behåller väldigt mycket av de känslor han förmedlar och det stilistiska filmspråk han använder i "De 400 slagen" även i den här filmen. Antoine Doinel är tveklöst fortfarande samma människa i grunden trots de många år som gått emellan, om möjligtvis något mer kärleksstinn. Vad gäller bildspråk är det fortfarande de långa svepande sekvenserna som utmärker Truffaut från mängden av storregissörer.
"Stulna kyssar" innehåller en mängd härliga scener som utspelar sig på Paris gator och ofta slängs kända landmärken in som bakgrund eller som ett litet mellanspel mellan scenerna. Kärleken till Paris är i filmen självklar. Ett exempel är när Antoine tidigt i filmen återvänder till sin lägenhet (kameran är placerad mitt emot ingången), han slänger av sig kläderna går in i badrummet och försvinner ur bild för en sekund. När han återigen blir synlig för tittaren är det via en spegel där man ser hur han lite slarvigt drar undan gardinerna och släpper in ljus. Musiken är lugn och stilla medan han vandrar till rummets andra ände där balkongdörren är belägen. När han öppnar den exploderar musiken och man möts i fönstret av Montmartre och storslagna Sacré-Cœur.
Antoine brottas genom hela filmen med sin längtan efter kvinnor; både efter köttets lustar och efter den rena kärleken vilket blir paradoxalt för honom då det är svårt att komma åt båda i den mån han kräver. Hos sin gamla kärlek Christine har han svårt att få det som finns så tillgängligt på horhuset och på horhuset känns alls meningslöst med frånvaro av kärleken han hittar hos Christine. Antoine är en stor romantiker som nog gärna skulle vilja att allt var som i böckerna och förväntar sig att hans omgivning ska vara sådan.
I filmserien om Antoine Doinel finns totalt 5 filmer varav det här är den tredje och "De 400 slagen" är den första. Däremellan trycker sig kortfilmen "Antoine och Colette" in. De två senare filmerna är "Älskar - älskar inte" och "Kärlek på flykt". Hur livet kommer gå vidare för Antoine i dem kan man spekulera i. Kan han från sitt förgångna fly till ett mer vanligt och stillsamt liv eller kommer hans suktan efter frihet alltid att styra hans steg. Vad vi själva kan säga är att hans karaktär är typen som vi tror endast kan bli någon form av konstnär och inget annat. Återstår att se för oss.
Den här filmen (och förhoppningsvis resten av filmserien) rekommenderas för alla andra som känner igen sig i sinnestillståndet förvirrad romantik.
Regi: François Truffaut
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar