Sommaren med Monika (1953)

Kära läsare, först och främst vill vi förvarna för mycket flumighet och mycket upprepande av orden ”Sverige”, ”sommar” och ”kärlek” i kommande recension.

Monika (Harriet Andersson) och Harry (Lars Ekborg) svär varandra evig kärlek och säger att det alltid ska vara dem som vilket annat tonårspar som helst, redan där vet man att det inte kommer sluta bra. Dessa dagdrömmande, blåögda ynglingar. Suck!

Filmer tar upp på nära håll den klassiskt sommarförälskelsen, dess härlighet och dess brinnande passion. Men också vad som händer efter sommaren. Inom svensk populärkultur har sommar blivit lite av en synonym till den soliga kärleken som kommer övergå i mörkare höst. Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken" är ett annat exempel på svenskt storverk där dessa metaforer används.

Monika och Harry flyr tillsammans vardagslivets rutiner med jobb och familjeproblem. Tillsammans ger de sig ut i den östra skärgården för att tillbringa tid i varandras armar. Miljöerna i filmen är storslagna, Stockholmsområdet fångas i vackra bilder och hela skärgården fångas in i kameran. Fotot är fantastiskt och allting är väldigt väl regisserad av herr Bergman. De två världarna, centrala Stockholm kontra skärgårdens natur, skildras nästan som svart och vitt. Ute i naturen blir allting lättare och urmänniskan som skuttar runt och klättrar i träd (och båtar) kommer fram. Inne i stan byts det kläder stup i kvarten och cigaretterna röks i hastig takt. Resan ut från staden sker i en båtrunda genom kanalerna som visar Stockholms bästa sida. Återkomsten visas däremot med melankolisk musik och med bland annat en ångbåt som puffar ut kolsvart ånga i bakgrunden.

I omvärlden mottogs filmen på lite olika sätt.

Filmen var med sin öppna nakenhet revolutionerande på sin tid och bidrog till bilden av Sveriges som ett unikt sexuellt liberalt land. Månne Sveriges dragningskraft för turister ha ökat till följd av export av sådana här filmer?

Karaktären Monika har i filmen en mystisk dragningskraft som vi kan jämföra med på något sätt återfinna hos Botticellis "Venus födelse". Det är som att hon i filmen sätts i sin naturliga miljö och bara får gå loss för att hitta sin inre själ. Harry är i grunden lite utav Monikas motsats, han är inte lika impulsiv och stannar gärna upp mitt i livet för att reflektera och drömmande se ut mot horisonten. Detta kan ibland ge folk runt omkring honom viss ilska, till exempel när han gör det här i en bilkö.

Tillsammans skapar de en perfekt bild av den underbara svenska sommaren som ligger väldigt nära hjärtat hos oss båda skribenter. Solen, klipporna, nakenbadet, havet, vindarna, till och med regnet. Åh, vackra Svea Rike. (Vad som bör nämnas är att vi för stunden sitter och lyssnar på käre Evert Taube och blir fyllda av lite extra kärlek och finner oss själv sitt-dansandes, fnissandes och dirigerande till hans goa toner (vi skyller allt på Evert)).

Att de två huvudkaraktärerna är på helt olika våglängder syns så tydligt från åskådarens ögon men det kära uttrycket "kärleken är blind" är allt för aktuellt i deras egen värld. Att de är dömda att falla intar våra hjärnor rätt tidigt in i filmen. Dock kan det bidra till lugnare stämning allt efter att filmen fortgår samt leder fram till enligt Paul världens bästa scen (Jens suckar; "Det är ju för femtioelfte gången du säger det här, Paul!"). Möjligtvis originalet bakom Lady och Lufsen?

Regi: Ingmar Bergman

Betyg: