En tisdagskväll när Jens egentligen verkligen borde pluggat en massa sätter vi oss ner och kollar på filmen "Hets" som riktar sylvass kritik mot det Svenska skolsystemet. Om än något föråldrad kritik.
Vi har numera en riktigt fet box med Ingmar Bergman till vårt förfogande. Först ut i denna box finns hans första stora steg inom filmbranschen - Hets. En film som han inte själv har regisserat utan bara skrivit manus till. Men via manusarbetet till den här filmen fick han möjligheter till att även greppa megafonen under senare filminspelningar.
Med denna vetskap innan vi tryckte på ”play” så faller det naturligt in att fokusera extra på just manusdelen av filmen. En utmärkande sak i manuset som visades tidigt under filmen är att alla roller får en unik plats i filmen. Karaktärerna har alla en kontinuerlig personlig prägel som gör dem lätta att känna igen från gång till gång. När man ser många karaktärer samlade ser man inte bara en mängd, utan man alla som enskilda individer. Detta gör i sin tur att man lättare kan leva sig in i scenen.
Filmen utspelar sig i en gymnasieklass under de sista veckorna innan studenten. Gossarna är något rara men väldigt livliga. Under latinlektionerna plågas de dock alla av deras stränga översittare till lektor, kallad "Caligula" (Stig Järrel), som rent utsagt gör deras lektioner till ett helvete. Värst är han mot Jan-Erik Widgren (Alf Kjellin), en pojk vars föräldrar har mycket höga krav på hans studieprestationer. Jan-Erik själv däremot är mer intresserad av livet; att bara få spela lite på sin fiol någon gång och att hitta den oskyldiga kärleken. Det sistnämnda kommenterar hans närmsta vän med: "Alla kvinnor är fnask, och de som inte är det vill bli det."
Ska man gå tillbaka till Bergman så ska han även ha en eloge för dialogen, stundtals är den riktigt rapp, stundtals är den riktigt känsloladdad. En ständigt återkommande replik på högtravande grov Stockholmska från latin-läraren är "Du nonchalerar mig och mina läxor".
Frågan om den bästa lärarpedagogiken ställs på sin spets i filmen i kontrasten mellan Caligula och gossarnas klassföreståndare kallad "Pippi" (Gösta Cederlund). Pippi har tvärtemot Caligula skaffat sig en väldigt kärleksfull relation till de små pojkarna och ställer sig i undervisningen nära sina studenters lättsinniga, skojfriska nivå. När frågan om bästa lärarpedagogiken diskuteras i filmen av Caligula och Pippi sinsemellan i en scen blir det nästintill ett politiskt debattinlägg.
Mycket har förändrats i skolsystemet sedan -44 men det går även att dra paralleller till idag. Det vi i alla fall kan konstatera är att undervisning utan kärlek till elever samt arbetet i sig inte alls fungerar vidare bra, varken då eller nu.
Regissör: Alf Sjöberg
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar