Riddaren Antonius Block (Max von Sydow) återvänder tillsammans med sin väpnare Jöns (Gunnar Björnstrand) från ett eländigt korståg. Det Sverige de återvänder till är ständigt hotat och plågat av digerdöden som drar fram likt dödens lie. Vid en strand möter Antonius döden (Bengt Ekerot) själv i egen hög person, som har kommit för att hämta honom. Antonius berättar att han inte ännu är redo för att gå vidare och utmanar döden på ett parti schack. Förutsättningarna är att ifall han vinner över döden så slipper vår käre riddare undan och blir fri.
Antonius förstår att döden är ofrånkomlig men ser partiet schack som en möjlighet att köpa sig tid för att försöka få svar på vad som händer därefter men finner inga. Till och med döden själv är ovetande när Antonius frågar denne. Parallellt med att schackpartiet spelas gör Antonius och Jöns en resa tillsammans där de stöter på ett litet teatersällskap och ytterligare ett antal personer som gör dem följe. Döden är dem ständigt närvarande hack i häl och plockar folk åt både höger och vänster.
Det sjunde inseglet är en film med väldigt stark ställning i både Sverige och utomlands, filmen är troligtvis den de flesta associerar Bergman till. Det är som att det finns en dimma av mytomspunnenhet runtomkring filmen, den är en så stor del av den Svenska filmhistorien. Och visst finns det anledningar till det här. Ingen av oss kan påstå sig vara speciellt beresta bland Bergmans filmer men av de vi sett har den här någonting alldeles extra. Det finns en sådan enorm poetisk rymd runt hela filmen. Den ställer så många frågor, ger inga svar men sätter igång tankarna.
Bergman uppstigen på stege i full fart med att regissera ett mästerverk.
Filmen är mycket modig i hur den väldigt starkt och rakt tar upp ämnet religion, inkluderat döden. Det är intressant hur Bergman förlägger historien till medeltiden, perioden när kristendomen hade som allra starkast inflytande i samhället. Perioden när döden härjade som värst. Perioden som är perfekt för att berätta den här historien.
Filmen är riktad till så många människor; vi ska ju alla dö. I vad Jens anser vara filmens bästa scen blir det nästan som att Bergman själv via en roll får förklara varför han gjort filmen. Jöns frågar en målare (Gunnar Olsson) som målar dödsdansen varför han målar sådana kludderier och får svaret:
-Jag tänkte att man skulle påminna folk om det faktum att de ska dö.
Jöns: -Det blir dem väl inte gladare av?
Målaren: -Varför i helvete ska alla alltid göra folk glada?
Innan vi såg filmen var Jens orolig för att den skulle visa sig ovärdig den ställning den har fått i Sveriges filmhistoria. Men nu efteråt går det bara att konstatera att den är ett riktigt mästerverk.
Regi: Ingmar Bergman
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar