Om myten stämmer, att Roman Polanski faktiskt skar igenom Jack Nicholsons näsa på riktigt när de satte den klassiska scenen, blir hela filmen än mer originell. Ärligt talat, vem fan kommer på idén att göra ett riktigt "näsjobb" framför kameran på en superskådis som Nicholson?
Man kastas in i privatdetektiven J.J. Gittes (Nicholson) liv som ganska snabbt utvecklas till en mer komplex berättelse där man förs framåt i handlingen samtidigt som hans mörka förflutna från Chinatown sakta dagas upp.
Miljöerna fångar känslan av 30-talets (?) Los Angeles där filmen utspelas. Det här förstärks av ett magiskt foto från Robert Evans. En av favoritscenerna är när en kvinna kommer tillbaka ut från ett hus och man från hennes bil ser hur hon närmar sig samtidigt som man i det mörka dunklet kan utskilja Nicholsons iakttagande blick i backspegeln.
Filmens karaktärer har rakt igenom extremt eleganta och stilrena kostymer som skiljer sig från mängden med snygga flugor, slipsar, näsdukar med mera. Stor credit till Anthea Sylbert som står bakom garderoben. Också respekt till Nicholson som så väl bär upp dessa kläder med självförtroende och vågar leka med rekvisitan.
Nicholson är som vanligt briljant och förtjänade kanske en Oscar för denna roll, han fick istället revansch året därpå med Gökboet där han plockade hem priset.
Filmen stegras väldigt snyggt och det är först i slutskedet som det invecklade trasslet nystas upp för att utmynna i den definitiva uppgörelsen i Chinatown.
Paul saknade one-liners i Casablanca-klass och tyckte att filmen plattades ut något av denna avsaknad. Han efterlyser tuffa citat som flyger genom luften hela tiden för att ge filmen extra karaktär. Jens menar istället att många repliker är sylvassa och tillför mycket till filmen.
Vi är också oense om hur väl det mytomspunna men nedtonade Chinatown framställs i filmen. Paul kände att det skulle kunnat bjudas på en bättre beskrivning av Gittes förflutna, ty den som blev till gjordes i tunnaste laget. Jens tycker att tystnaden talar för sig själv och att den beskriver Chinatown mer än några ord skulle kunna göra. Får det att framstå som att det är ett starkt tabu och onämnbart ställe och del av Gittes liv. Det här kan bero på att det är andra gången Jens ser filmen och den här gången mer aktivt letade efter nyckelordets mening.
Jens anser att Paul borde ha varit mer vaken och tyckte att han skulle upptäckt det.
Paul blir ledsen och säger att det är svårt att leva upp till Jens förväntningar.
Jens skrattar rått och klappar Paul på huvudet och förklarar något som Paul inte förstår.
Diskussionen avslutad.
Vi kan i alla fall dra en parallell i filmens uppbyggnad till Cykeltjuven. Känslan av att Polanski har fått inspiration är onekligen närvarande, särskilt i slutet som är likartat.
Genom de båda filmerna ser man hur någon kämpar för det goda och de små människornas rätt.
"Money doesn't talk, it swears" (Bob Dylan)
Regi: Roman Polanski
Betyg:
Gällande betyg:
Vi var lite delade till om den skulle ha en åtta eller en nia men kom till slut fram till att den faktiskt förtjänar en nia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar