Ari Folman intervjuade människor som han stred tillsammans med under kriget i Libanon för att återupptäcka sina gamla minnen. Intervjuerna spelade han in för att göra en film runt omkring dem. Filmen blev Waltz with Bashir.
Filmen är tecknad i en mycket speciell stil, allt är i stort sett i helt riktiga proportioner och ibland kändes det som riktiga bilder som blivit redigerade. Paul känner igen tecknandet från diverse barnprogram från hans barndom, vilka han ej kan sätta namn på, men som han i mången fall känner ett obeskrivligt förakt mot. Detta gjorde att Paul fick en provokativ känsla genom hela filmen, vilket i sin tur i slutändan gav en positiv syn på filmen i helhet. Så det var väl bara bra att Paul hade detta förakt från första början. Som han själv säger: "Jag gillar att leva och lida med i filmen."
Färgarbetet var väldigt fräckt i scenerna, för det mesta används endast en färgskala i olika nyanser. Fotot var mumma, ett exempel är den mycket snygga scenen där huvudrollen åker taxi mot flygplatsen i Holland och hans minnen speglas i glasrutan.
Musiken tyckte vi båda var väldigt bra. Otroligt att kunna hålla ihop Bach och israelisk (?) punkmusik utan att det känns obekvämt eller krångligt på något ställe.
Uppbyggnaden från det tralliga och oseriösa killgänget som ska ut och kriga lite, till allvaret i Sabra och Shatila, smälter samman bra med hur mycket minnen huvudrollen återfår.
Som film är Waltz with Bashir dock inte jätteunderhållande, ibland gick det lite segt. Syftet var väl däremot inte att filmen skulle vara just underhållande. Karaktärerna går ibland för snabbt förbi och känns därför lite luddiga och svårgreppade.
En av de "sannaste" skönlitterära skildringar av krig som någonsin gjorts på filmrulle? Både det psykologiska arvet och det som händer i stunden på slagfältet.
Regi: Ari Folman
Betyg:
(En stark sådan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar