High Noon / Sheriffen (1952)

Mycket annorlunda tempo. Historien i filmen är precis så lång som filmen själv (1h 25 min) och man får följa allt i realtid. Historien är dessutom väldigt avgränsad vad gäller plats. Man får aldrig följa någonting utanför staden. En sheriff (Gary Cooper) får på sin sista dag i tjänst innan pensionen reda på att hans gamle ärkefiende, skurken Frank (Ian MacDonald), har blivit frisläppt från fängelsevistelsen som sheriffen själv burade in honom till. Nu är Frank på väg för att hämnas.

Filmen håller halvhögt tempo genom hela filmen till det absoluta slutet. Det är inte ett jättehögt tempo men det stannar å andra sidan inte till för ett ögonblick heller. Den här filmen innehåller inga långa sekvenser där man får beundra präriens storhet likt i "Den onde, den gode, den fule" och många "spaghetti-västern". Inte heller får man se mycket av det klassiska man-mot-man, öga-mot-öga.

Den största skillnad mot senare spaghettivästern (vilka är de enda western vi har sett och har att jämföra med) är till viss del kvarlevor från 30- och 40-talet som till exempel rapp dialog, musik till varenda scen samt ett enkelt foto med avsaknad av de extrema närbilderna som Sergio Leone med flera gärna använder sig av. Vad som däremot troligtvis var väldigt nyskapande i den här filmen är hur regissören Fred Zinnemann vågar låta långa scener gå förbi utan någon dialog och låta bildspråk och musik tala för sig. Det här gav ett visst lugn med sig.




Jens tycker att filmen tyvärr aldrig riktigt når sin spänningskulmen utan förblir en aning platt. Den hade mått bra av att en ännu starkare känsla för skurken Frank Miller gått ut genom bilden. De talar hela tiden om hur ond och galen han är men när han väl dyker upp spelar Ian Macdonald inte en övertygande roll. Man ser ingen stark ondska. Man ser ingen galenskap.

Genom hela filmen slänger Zinnemann ut mängder av planteringar inför filmens slutskede. Många av dem ”felaktiga” som talar för ett annat slut än det som kommer. Det här gör slutet oförutsägbart och med många möjliga utgångar vilket ändå bidrog till att en nerv byggdes inför mot slutet och gör det till en häftig upplevelse.

Det allra snyggaste skedet i filmen är, enligt Jens, när sheriffen sitter och skriver sitt testamente i ensamhet inför vad som skulle kunna hända samtidigt som stadens män sitter i saloonen, kyrkan och hemma hos sig och bråkar in i det sista med sitt eget samvete om de ska riskera sitt eget liv för att hjälpa sheriffen eller ej.

Filmen innehåller ett av Pauls absoluta favorit-filmslut.

Leone måste ha influerats väldigt mycket av den här filmen när han gjorde "Once Upon a Time in the West" och har lånat många detaljer (skurken vid namn Frank, den nervösa mannen som jobbar på tågstationen, de tre männen som väntar på tåget).

Regi: Fred Zinneman

Betyg: