lördag 21 maj 2011

Солярис / Solaris (1972)

Återigen en förvirrande film som ställer krav på diskussion efteråt (veckan efter 8 1/2). 
En sci-fi-film som skiljer sig enormt från de klassiska amerikanska (typ Star Wars). Fokuset är förflyttat från själva sci-fi:andet med alla dess lasrar och explosioner till den lilla människans roll i det hela.
Filmen förhöjs av ett melankoliskt musiktema skrivet av Bach som tillför en drömsk svävande stämning.
Filmen visar upp kommunikationens många svårigheter och hur misstolkningar mellan olika kulturer kan leda till sneheter.
Jens tycker att vissa repliker i filmen brände till rejält. Paul har svårt att ta till sig enskilda kommentarer på samma sätt, vilket kan ha dragit ner hans upplevelse då filmen till stor del bestod av filosofiskt tänkande maskerat i korta repliker. Vi upptäcker här att vi har väldigt olika sätt att ta in känslor från filmer i allmänhet; medan Jens mer gillar enskilda repliker med bakomliggande budskap så föredrar Paul känslor förmedlade genom bilden. Den här observationen gäller framförallt Solaris och 8 1/2.

En enormt snygg scen är bilscenen när den gamla astronauten kör genom staden i svartvitt, när det plötsligt kommer upp en röd bil bredvid honom börjar staden sakta byggas upp till en återhållsam färgad bild. Skiftningarna mellan färg och svartvitt uppfattades som aningen störande enligt Paul då han inte kunde se något samband eller någon förklaring i skiftningarna. Jens uppfattade inte det här som någonting störande utan istället något som gav filmen en extra rymd.

Enligt Paul fanns det ett starkt kristet budskap i filmen som involverade både paradiset och Gud. Jens hade svårare att se en direkt koppling till religionen. Jens kunde dock tänka sig en liknande tolkning i filmens diskussionen kring balansen mellan etik och vetenskap. Både Jens och Paul kan dock se desto mer av att Tarkovskij som gjort filmen är djupt kristen, han framställer kristendomen som den etiskt rätta vägen medan vetenskapen är inhuman.
Filmen skapar en klaustrofobisk känsla där huvudrollen Kris (Donatas Banionis) medvetet fångas in i sitt eget psyke, han kan inte göra någonting åt det. Ibland gör det honom lycklig, ibland mår han sämre än han någonsin gjort förut. Hela filmen och dess historia känns väldigt bra hopbundet rakt igenom vilket är ett måste för att en sådan här film ska fungera över huvud taget. I det här fallet fungerar det väldigt bra!
I betygsättningen har vi pendlat mellan om det skulle bli en 9a eller 8a men slutligen landade vi på det högre alternativet. Mycket på grund av modet att våga göra en så här experimentell film på ämnet religion och paradisets utseende.

Regi: Andrej Tarkovskij

Betyg:

2 kommentarer:

  1. En fråga, hur hittar ni alla sådana här gamla filmer? Hur vet ni vad ni ska se nästa vecka? Gillar bloggen!

    SvaraRadera
  2. Hej du anonyme!
    Vi hittar dessa filmer genom att vi letar bland hyllor hemma hos oss själv, får tips från vänner eller kollar igenom topplistor på internet. Vi kan också om vi inte äger filmer helt enkelt gå ner och hyra den eller köpa den. Lite varsom helt enkelt. Sen läser vi igenom vad som verkar falla oss i smaken och vad som verkar intressant och lägger upp en liten "att-se-lista" så att vi har lite att välja på. Vi har också funderat på att ha temamånader. Typ som att kolla enbart Bergman en månad eller kanske bara skräckfilmer från 20- 30-talet. Men än så länge är det bara en idé. Men som sagt, vi tar gladeligen emot alla tips på filmer ni läsare har. Skicka bara in till tisdagsfilm@gmail.com och nämn titel på film och varför vi bör se den.

    Hoppas det var svar nog för dig :)

    Med vänliga hälsningar Paul

    SvaraRadera