En film baserad på David Mamets Pulitzer-prisade pjäs. Att den är baserad på en pjäs märks väldigt tydligt av det väldigt begränsade antalet miljöer. Historien utspelar sig endast på en 3-4 ställen av vilka "kontoret" och "baren" nästan hela filmen tar plats. Jens fick små associationer till Tarantinos Reservoir Dogs; kostymklädda män som samlas i en lokal för att skrika åt varandra om affärer som går åt helvete samtidigt som man aldrig vet var man har alla figurerna egentligen.
Storyn går kortfattat ut på att ett stort företag som säljer mark via telefon har bestämt sig för att få lite fart på ett av sina försäljningskontor. På kontoret är fyra telefonförsäljare anställda, en Rolexbärande snubbe kommer in på kontoret och skriker manligt åt dem en lång stund för att komma fram till slutsatsen att de fyra efter nästa vecka bara ska vara tre. Den som säljer sämst blir kickad, den som säljer bäst vinner en lyxbil.
Mer fördjupat handlar filmen om konkurrenssituationer och vad de kan leda till och vad press gör med folk. Man ser både den goda sidan av människor i stressade situationer; hur de tillsammans kan jobba för att lösa en partners problem men också de onda sidorna av hur stressen sen kan påverka omdömet och göra hårt arbetande män till ljugande, förbannande svin. Man får se den hatade telefonförsäljarbussinessen från andra sidan luren och hur arbetarna kämpar utav helvete för sina skitjobb, som de också utför jävligt bra, fast med svaga resultat.
Kontoret där de arbetar ligger precis utanför ett järnvägsspår. Detta skulle man inte ta någon större notis om ifall det inte varit för att det på ett väldigt mystiskt sätt li filmen lyckades tajma in några av sina största bråk så att när de arga männens röstvolym blivit för hög avbröts de av ett dånande tåg som passerade. Paul gillar’t!
Regi: James Foley
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar