Nästan alla filmer som berör ämnet sexuella övergrepp träffar speciellt Paul väldigt hårt (En spekulation kring varför det är så här är att det finns kvar starka spår efter traumat när en gammal fröken till Paul när Paul var liten berättade om de stora, starka vikingarna som var stygga och våldförde sig på allt kvinnofolk de kom över på sina fälttåg). När det dessutom sitter en mästerregissör som Roman Polanski bakom spakarna så blir det extremt starkt. Fy fan.
Polanski bygger Repulsion kring karaktären Carole (Catherine Deneuve) och hennes psyke. Carole är asexuell (vilket titeln spelar på) och bor tillsammans med sin syster Helen (Yvonne Furneaux) som är precisa motsatsen. Carole plågas mycket av att hennes syster tar hem män och får natt efter natt ligga vaken till ljudet av systerns stön. Än värre blir det dock när systern tillsammans med en man reser iväg på en tvåveckors-semester och Carole lämnas ensam.
Filmen har en lång uppbyggnadsfas där man introduceras i Caroles liv och beteende. Det dröjer en lång stund innan händelserna börjar ta fart. När de väl gör det dras tempot blixtsnabbt upp till max och Polanski drar sig inte för att använda varken visuella eller ljudmässiga effekter när han höjer spänningen. Effektfullt!
Trots att filmen inte rör sig alltför mycket i inledningen är det alltid en spänd stämning och man bara väntar på att det ska bryta ut. Polanski borde fan inte tillåtas använda ting som finns i allas hem i sina filmer. Ty efteråt har man skaffat sig ett visst förakt mot dessa ting och ger dem en extra kall blick så fort man ser dem. Man ser tidigt i filmen ett rakblad centraliserat i bild... Som Molière sade: "Hänger det ett gevär på väggen i första akten ska det vara avfyrat när pjäsen är slut."
Allting i Repulsion är skickligt sammanbundet och filmen hör till de absolut mest genomtänkta vi i stunden kan minnas oss ha sett. Varje scen känns viktig för handlingen, varje liten detalj är relevant för historien. Ingen scen kan tas bort och inte heller en enda scen till hade kunnat göra filmen bättre.
Filmen är väldigt experimentell rent filmistiskt. Kameraarbetet tänjer på gränserna och förmedlar psykosen rakt in i åskådarens stackars hjärna. Ljudeffekterna är väldigt varierade; ibland sprängs högtalarna och tittaren ikapp med skräckmusiken, i en annan scen försvinner ljudet totalt när Carole skriker, det känns ändå hela vägen.
Vi konstaterar båda att vi inte stör oss ett dugg på att den här, eller andra filmer, är i svartvitt. Färgerna går ändå fram och byggs upp i minnet efteråt. Bilderna blir ofta så mycket snyggare dessutom. Ett exempel på detta är kontrasten mellan systrarnas hår.
Minnena av filmen nu när vi recenserar och reflekterar över den ger gåshud, både på grund av filmens styrka och dess psykiska skräckelement. Den kryper innanför huden på en.
En av de bästa filmerna inom genren "Psykologisk thriller", om inte den allra bästa?
Regi: Roman Polanski
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar