England mot Frankrike. Schysta 1700-talskostymer med tillhörande kravatt. En röd nejlika; "they seek him here, they seek him there, those Frenchies seek him everywhere. Is he in Heaven?—Is he in Hell?
That demmed, elusive Pimpernel."
Man måste älska engelska gentlemän som med sin snofsiga stil ställer sig över allt och alla. En härlig grej med den här filmen är att den gör narr av England och dess hov, samtidigt som den är väldigt brittiskt patriotisk. Fransmännen introduceras som onda; bönderna och soldaterna är smutsiga och ägnar sig mest åt att skrattfyllt ha ihjäl societeten som i århundraden bara varit elaka översittare.
En intressant sak i den här filmen är hur man enbart får adelsmännens perspektiv, ofta är det revolutionärerna som framställs som hjältarna men här får de inte mycket utrymme alls. Röda Nejlikan är lite utav överklassens motsvarighet till Robin Hood. Men det blir ytterligare mer intressant när det smygs in en liten kort passage där en fransk f.d. greve ställer frågan om de inte förtjänar det de nu genomgår efter alla år som de utnyttjat folket. Mer än så sägs inte om detta men det etsar sig fast i minnet.
Filmen går att koppla till dagsaktuella händelser och frågeställningar: Hur mycket (människoliv) är det värt att offra för en samhällelig förändring? Vilka är det som offras i den här processen och vad har de gjort för att förtjäna det? Måste det krävas blodshämnd mot det tidigare väldet för att folk ska bli tillfredsställda?
Tyvärr i filmen är vissa skådespelarinsatser halvdana, en del scener blir riktigt ihåliga. Vissa aktörer försöker kompensera detta genom att överdriva sitt kroppsspråk och uttryck i övrigt och det blir lite teater över det hela. Ibland funkar det, ibland funkar det inte alls. Leslie Howard är den enda skådespelare man känner sig riktigt, riktigt, extremt säker på när han är med i handlingen. Hans närvaro höjer även upp andra skådespelares insatser och dialogen tas till en intressantare nivå. Leslie Howards karaktär måste vara en av förfigurerna till den klassiska arroganta, eleganta, nonchalanta mannen som ändå älskar sin kvinna mer än något annat trots att det inte alltid verkar så.
Den enda riktiga slagsmålsscenen i filmen är en boxningsmatch som inte har något att göra med revolutionen i sig alls. Möjligtvis finns det en medveten parallell mellan hur engelsmännen vilt hejar på de två boxarna, och hur fransmännen jublar varje gång giljotinen säger "chop"?
Om vissa detaljer (skådespelarinsats, vissa oklara händelser) hade varit starkare hade också betyget kunnat bli starkare.
Regi: Harold Young
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar