Hets (1944)

Kommande veckor kommer vi koncentrera oss på att häva ur oss lite Bergman-rullar, håll till godo!

En tisdagskväll när Jens egentligen verkligen borde pluggat en massa sätter vi oss ner och kollar på filmen "Hets" som riktar sylvass kritik mot det Svenska skolsystemet. Om än något föråldrad kritik.

Vi har numera en riktigt fet box med Ingmar Bergman till vårt förfogande. Först ut i denna box finns hans första stora steg inom filmbranschen - Hets. En film som han inte själv har regisserat utan bara skrivit manus till. Men via manusarbetet till den här filmen fick han möjligheter till att även greppa megafonen under senare filminspelningar.

Med denna vetskap innan vi tryckte på ”play” så faller det naturligt in att fokusera extra på just manusdelen av filmen. En utmärkande sak i manuset som visades tidigt under filmen är att alla roller får en unik plats i filmen. Karaktärerna har alla en kontinuerlig personlig prägel som gör dem lätta att känna igen från gång till gång. När man ser många karaktärer samlade ser man inte bara en mängd, utan man alla som enskilda individer. Detta gör i sin tur att man lättare kan leva sig in i scenen.

Filmen utspelar sig i en gymnasieklass under de sista veckorna innan studenten. Gossarna är något rara men väldigt livliga. Under latinlektionerna plågas de dock alla av deras stränga översittare till lektor, kallad "Caligula" (Stig Järrel), som rent utsagt gör deras lektioner till ett helvete. Värst är han mot Jan-Erik Widgren (Alf Kjellin), en pojk vars föräldrar har mycket höga krav på hans studieprestationer. Jan-Erik själv däremot är mer intresserad av livet; att bara få spela lite på sin fiol någon gång och att hitta den oskyldiga kärleken. Det sistnämnda kommenterar hans närmsta vän med: "Alla kvinnor är fnask, och de som inte är det vill bli det."

Ska man gå tillbaka till Bergman så ska han även ha en eloge för dialogen, stundtals är den riktigt rapp, stundtals är den riktigt känsloladdad. En ständigt återkommande replik på högtravande grov Stockholmska från latin-läraren är "Du nonchalerar mig och mina läxor".

Frågan om den bästa lärarpedagogiken ställs på sin spets i filmen i kontrasten mellan Caligula och gossarnas klassföreståndare kallad "Pippi" (Gösta Cederlund). Pippi har tvärtemot Caligula skaffat sig en väldigt kärleksfull relation till de små pojkarna och ställer sig i undervisningen nära sina studenters lättsinniga, skojfriska nivå. När frågan om bästa lärarpedagogiken diskuteras i filmen av Caligula och Pippi sinsemellan i en scen blir det nästintill ett politiskt debattinlägg.

Mycket har förändrats i skolsystemet sedan -44 men det går även att dra paralleller till idag. Det vi i alla fall kan konstatera är att undervisning utan kärlek till elever samt arbetet i sig inte alls fungerar vidare bra, varken då eller nu.

Regissör: Alf Sjöberg


Betyg:

Trolljegeren / The Troll Hunter (2010)

Åt sides med klassiker och ge plats åt en film som om några år istället kommer bli en.


Det är filmfestival.
Jens slår sig en sen fredagkväll ner på en av de 3-4 bästa platserna som finns på Draken.
Paul åker spårvagn.
Jens taggar till när huvudrollen stiger upp på scenen och eldar upp den skönt salongsberusade publiken.
Paul åker spårvagn.
Jens och den övriga publiken vill ha troll.
Paul åker spårvagn, fast vill också ha troll.
Jens sjunker ner gött till inledningen av filmen där det förklaras att det som ska visas är 283 minuter filmat material som anonymt lämnats till ett filmbolag som klippt ihop detta till en film.
Paul går äntligen av spårvagn och springer fort som fan. 
Jens ser hur filmen fortsätter med att vi, från en handkamera, får se hur tre stundenter är ute på skoluppdrag för att kartlägga en misstänkt björntjuvjägare..
Paul flyger in på Draken, tjafsar med dörrvakten och flåsar denne i örat tills hon släpper in Paul och trycker ned honom längst ut på rad två. Paul är med i spelet, men får inte se några troll... än.


Efter några minuter av filmen har ungdomarna äntligen lyckats finna honom ute i vegetationen, nattetid. De följer efter hans spår in i skogen och stannar upp och lyssnar vid en glänta. De ser märkliga ljussken, hör märkliga ljud och känner märkliga vibrationer i marken. Plötsligt kommer kommer den mycket skäggiga och lagom kamouflerade tjuvjägaren desperat utspringande från ett buskage och skriker "TROOLL!!!!" och ett vrål hörs från skogen. Drakens fullsatta publiken jublar i extas - den har fått vittring på troll. Jens jublar. Paul dreglar. Allt är mumma!

En enormt underhållande film. Med eftertanke kan det här vara den bästa "monsterfilm" som vi båda sett. Den har en fantastisk nördighet och trollens framställs så självklara, naturliga. Man sitter bara och gottar sig när trolljägaren redogör för vilka typer av troll det finns för de stackars reportrarna som tydligen, tillsammans med resten av världen, har manipulerats av regeringen till att tro att troll ej existerar utanför sagorna. Den här självklarheten till trolls existens gör att det blir en härlig närhet och det hela får ett mycket stort komiskt värde rakt igenom.


Hela idén är briljant och underbart genomförd med finess i varje moment. Mycket bygger på gamla klassiska nordiska sagorna med referenser så som De Tre Bockarna Bruse och myten om att troll inte tål solljus uppdagas. Möjligt att filmen har svårare att få genomslagskraft utanför Norden? Vi hoppas inte på det då vi tror att den kan hålla ändå.


Framställningen av trollen är mycket absurd. De äter sten, känner lukten av kristnas blod och är helt ofantligt korkade trots att de kan uppnå en livslångt på runt 1300 år.


Otto Jespersen, som för övrigt är en norsk komiker, är helt briljant i rollen som stenseriös trolljägare!


Filmen kan tolkas som någon typ av kritik mot framförallt kristendomen. När här bevisen för delar av den gamla asatron visas upp i en riktig dokumentär på ett seriöst sätt framstår det som så absurt. Varför skulle det vara annorlunda med det folk tror på idag?


En annan sak som gör denna film till fantastiskt härlig är hur fint den visar upp den norska naturen och ger vissa naturfenomen en mer trolliskt (riktigt ord?) passande förklaring. Genom filmen sveper kameran genom djupa fjordar och höga fjäll. Efter filmen beslöt Paul sig för att åka upp till Jotunheimen på cykelsemester och leta troll en vacker dag i sitt liv. Snacka om inverkan! Filmen satte sig verkligen. Och när allt väl kommer till kritan, är inte det allt man begär av en film, att den ska sätta ett spår hos en?




Regi: André Øvredal


Betyg:

Chinatown (1974)

Om myten stämmer, att Roman Polanski faktiskt skar igenom Jack Nicholsons näsa på riktigt när de satte den klassiska scenen, blir hela filmen än mer originell. Ärligt talat, vem fan kommer på idén att göra ett riktigt "näsjobb" framför kameran på en superskådis som Nicholson?

Man kastas in i privatdetektiven J.J. Gittes (Nicholson) liv som ganska snabbt utvecklas till en mer komplex berättelse där man förs framåt i handlingen samtidigt som hans mörka förflutna från Chinatown sakta dagas upp.

Miljöerna fångar känslan av 30-talets (?) Los Angeles där filmen utspelas. Det här förstärks av ett magiskt foto från Robert Evans. En av favoritscenerna är när en kvinna kommer tillbaka ut från ett hus och man från hennes bil ser hur hon närmar sig samtidigt som man i det mörka dunklet kan utskilja Nicholsons iakttagande blick i backspegeln.

Filmens karaktärer har rakt igenom extremt eleganta och stilrena kostymer som skiljer sig från mängden med snygga flugor, slipsar, näsdukar med mera. Stor credit till Anthea Sylbert som står bakom garderoben. Också respekt till Nicholson som så väl bär upp dessa kläder med självförtroende och vågar leka med rekvisitan.

Nicholson är som vanligt briljant och förtjänade kanske en Oscar för denna roll, han fick istället revansch året därpå med Gökboet där han plockade hem priset.

Filmen stegras väldigt snyggt och det är först i slutskedet som det invecklade trasslet nystas upp för att utmynna i den definitiva uppgörelsen i Chinatown.

                                    

 Paul saknade one-liners i Casablanca-klass och tyckte att filmen plattades ut något av denna avsaknad. Han efterlyser tuffa citat som flyger genom luften hela tiden för att ge filmen extra karaktär. Jens menar istället att många repliker är sylvassa och tillför mycket till filmen.

Vi är också oense om hur väl det mytomspunna men nedtonade Chinatown framställs i filmen. Paul kände att det skulle kunnat bjudas på en bättre beskrivning av Gittes förflutna, ty den som blev till gjordes i tunnaste laget. Jens tycker att tystnaden talar för sig själv och att den beskriver Chinatown mer än några ord skulle kunna göra. Får det att framstå som att det är ett starkt tabu och onämnbart ställe och del av Gittes liv. Det här kan bero på att det är andra gången Jens ser filmen och den här gången mer aktivt letade efter nyckelordets mening.

Jens anser att Paul borde ha varit mer vaken och tyckte att han skulle upptäckt det.

Paul blir ledsen och säger att det är svårt att leva upp till Jens förväntningar.

Jens skrattar rått och klappar Paul på huvudet och förklarar något som Paul inte förstår.

Diskussionen avslutad.

Vi kan i alla fall dra en parallell i filmens uppbyggnad till Cykeltjuven. Känslan av att Polanski har fått inspiration är onekligen närvarande, särskilt i slutet som är likartat.

Genom de båda filmerna ser man hur någon kämpar för det goda och de små människornas rätt.

"Money doesn't talk, it swears" (Bob Dylan)

Regi: Roman Polanski

    Betyg:

Gällande betyg:

Vi var lite delade till om den skulle ha en åtta eller en nia men kom till slut fram till att den faktiskt förtjänar en nia.

Baisers Volés / Stulna kyssar (1968)

Truffauts berättelse om sitt alter-ego Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud) tar inte slut efter "De 400 slagen", i "Stulna kyssar" gjord nio år senare fortsätter hans historia. Såväl skådespelaren Léaud som karaktären Antoine har växt till sig och blivit en vuxen man. Han flyr ut från en totalt misslyckad militärkarriär som han några år tidigare flytt in till. Hans militanta överordnad skäller ut honom och förklarar att han i framtiden kommer sluta som en gatuförsäljare av slipsar, utan större framgång. Under hela samtalet växer Antoines leende. När han återvänder till sitt kära Paris gör han en snabb visit på horhuset innan han springer hem till sin gamla kärlek Christines (Claude Jade) föräldrar vilket leder till att han får jobb på stört. Han hoppas även återvända till sin gamla kärleks öppna armar men den saken är mer tvivelaktig i praktiken.

Truffaut behåller väldigt mycket av de känslor han förmedlar och det stilistiska filmspråk han använder i "De 400 slagen" även i den här filmen. Antoine Doinel är tveklöst fortfarande samma människa i grunden trots de många år som gått emellan, om möjligtvis något mer kärleksstinn. Vad gäller bildspråk är det fortfarande de långa svepande sekvenserna som utmärker Truffaut från mängden av storregissörer.

"Stulna kyssar" innehåller en mängd härliga scener som utspelar sig på Paris gator och ofta slängs kända landmärken in som bakgrund eller som ett litet mellanspel mellan scenerna. Kärleken till Paris är i filmen självklar. Ett exempel är när Antoine tidigt i filmen återvänder till sin lägenhet (kameran är placerad mitt emot ingången), han slänger av sig kläderna går in i badrummet och försvinner ur bild för en sekund. När han återigen blir synlig för tittaren är det via en spegel där man ser hur han lite slarvigt drar undan gardinerna och släpper in ljus. Musiken är lugn och stilla medan han vandrar till rummets andra ände där balkongdörren är belägen. När han öppnar den exploderar musiken och man möts i fönstret av Montmartre och storslagna Sacré-Cœur.

Antoine brottas genom hela filmen med sin längtan efter kvinnor; både efter köttets lustar och efter den rena kärleken vilket blir paradoxalt för honom då det är svårt att komma åt båda i den mån han kräver. Hos sin gamla kärlek Christine har han svårt att få det som finns så tillgängligt på horhuset och på horhuset känns alls meningslöst med frånvaro av kärleken han hittar hos Christine. Antoine är en stor romantiker som nog gärna skulle vilja att allt var som i böckerna och förväntar sig att hans omgivning ska vara sådan.

I filmserien om Antoine Doinel finns totalt 5 filmer varav det här är den tredje och "De 400 slagen" är den första. Däremellan trycker sig kortfilmen "Antoine och Colette" in. De två senare filmerna är "Älskar - älskar inte" och "Kärlek på flykt". Hur livet kommer gå vidare för Antoine i dem kan man spekulera i. Kan han från sitt förgångna fly till ett mer vanligt och stillsamt liv eller kommer hans suktan efter frihet alltid att styra hans steg. Vad vi själva kan säga är att hans karaktär är typen som vi tror endast kan bli någon form av konstnär och inget annat. Återstår att se för oss. 

Den här filmen (och förhoppningsvis resten av filmserien) rekommenderas för alla andra som känner igen sig i sinnestillståndet förvirrad romantik.

Regi: François Truffaut

Betyg:

ואלס עם באשיר‎ / Waltz with Bashir (2008)

Ari Folman intervjuade människor som han stred tillsammans med under kriget i Libanon för att återupptäcka sina gamla minnen. Intervjuerna spelade han in för att göra en film runt omkring dem. Filmen blev Waltz with Bashir.

Filmen är tecknad i en mycket speciell stil, allt är i stort sett i helt riktiga proportioner och ibland kändes det som riktiga bilder som blivit redigerade. Paul känner igen tecknandet från diverse barnprogram från hans barndom, vilka han ej kan sätta namn på, men som han i mången fall känner ett obeskrivligt förakt mot. Detta gjorde att Paul fick en provokativ känsla genom hela filmen, vilket i sin tur i slutändan gav en positiv syn på filmen i helhet. Så det var väl bara bra att Paul hade detta förakt från första början. Som han själv säger: "Jag gillar att leva och lida med i filmen."

Färgarbetet var väldigt fräckt i scenerna, för det mesta används endast en färgskala i olika nyanser. Fotot var mumma, ett exempel är den mycket snygga scenen där huvudrollen åker taxi mot flygplatsen i Holland och hans minnen speglas i glasrutan.

Musiken tyckte vi båda var väldigt bra. Otroligt att kunna hålla ihop Bach och israelisk (?) punkmusik utan att det känns obekvämt eller krångligt på något ställe.

Uppbyggnaden från det tralliga och oseriösa killgänget som ska ut och kriga lite, till allvaret i Sabra och Shatila, smälter samman bra med hur mycket minnen huvudrollen återfår. 

Som film är Waltz with Bashir dock inte jätteunderhållande, ibland gick det lite segt. Syftet var väl däremot inte att filmen skulle vara just underhållande. Karaktärerna går ibland för snabbt förbi och känns därför lite luddiga och svårgreppade.

En av de "sannaste" skönlitterära skildringar av krig som någonsin gjorts på filmrulle? Både det psykologiska arvet och det som händer i stunden på slagfältet.

Regi: Ari Folman

Betyg:

(En stark sådan)

High Noon / Sheriffen (1952)

Mycket annorlunda tempo. Historien i filmen är precis så lång som filmen själv (1h 25 min) och man får följa allt i realtid. Historien är dessutom väldigt avgränsad vad gäller plats. Man får aldrig följa någonting utanför staden. En sheriff (Gary Cooper) får på sin sista dag i tjänst innan pensionen reda på att hans gamle ärkefiende, skurken Frank (Ian MacDonald), har blivit frisläppt från fängelsevistelsen som sheriffen själv burade in honom till. Nu är Frank på väg för att hämnas.

Filmen håller halvhögt tempo genom hela filmen till det absoluta slutet. Det är inte ett jättehögt tempo men det stannar å andra sidan inte till för ett ögonblick heller. Den här filmen innehåller inga långa sekvenser där man får beundra präriens storhet likt i "Den onde, den gode, den fule" och många "spaghetti-västern". Inte heller får man se mycket av det klassiska man-mot-man, öga-mot-öga.

Den största skillnad mot senare spaghettivästern (vilka är de enda western vi har sett och har att jämföra med) är till viss del kvarlevor från 30- och 40-talet som till exempel rapp dialog, musik till varenda scen samt ett enkelt foto med avsaknad av de extrema närbilderna som Sergio Leone med flera gärna använder sig av. Vad som däremot troligtvis var väldigt nyskapande i den här filmen är hur regissören Fred Zinnemann vågar låta långa scener gå förbi utan någon dialog och låta bildspråk och musik tala för sig. Det här gav ett visst lugn med sig.




Jens tycker att filmen tyvärr aldrig riktigt når sin spänningskulmen utan förblir en aning platt. Den hade mått bra av att en ännu starkare känsla för skurken Frank Miller gått ut genom bilden. De talar hela tiden om hur ond och galen han är men när han väl dyker upp spelar Ian Macdonald inte en övertygande roll. Man ser ingen stark ondska. Man ser ingen galenskap.

Genom hela filmen slänger Zinnemann ut mängder av planteringar inför filmens slutskede. Många av dem ”felaktiga” som talar för ett annat slut än det som kommer. Det här gör slutet oförutsägbart och med många möjliga utgångar vilket ändå bidrog till att en nerv byggdes inför mot slutet och gör det till en häftig upplevelse.

Det allra snyggaste skedet i filmen är, enligt Jens, när sheriffen sitter och skriver sitt testamente i ensamhet inför vad som skulle kunna hända samtidigt som stadens män sitter i saloonen, kyrkan och hemma hos sig och bråkar in i det sista med sitt eget samvete om de ska riskera sitt eget liv för att hjälpa sheriffen eller ej.

Filmen innehåller ett av Pauls absoluta favorit-filmslut.

Leone måste ha influerats väldigt mycket av den här filmen när han gjorde "Once Upon a Time in the West" och har lånat många detaljer (skurken vid namn Frank, den nervösa mannen som jobbar på tågstationen, de tre männen som väntar på tåget).

Regi: Fred Zinneman

Betyg: