Jour de fête / Fest i byn (1948)

I den franska byn Sainte-Severe-sur-Indre uppstår en fantastisk, festlig atmosfär när tivolit kommer på sin årliga visit för nationaldagsfirandet. Hela byn är munter och ser fram emot spektaklet och förbereder staden för det. Bartendrarna stannar uppe några extra timmar för få allt gjort inför den stora dagen, arbetarna sliter för att få klart allting. Mitt i allt sjå befinner sig en liten förvirrad brevbärare (Jacques Tati). På den stora dagen får brevbäraren se en propagandafilm om hur det amerikanska postsystemet fungerar där de kör ut posten i blixtfart med motorcyklar och flygplan. Brevbäraren blir inspirerad av amerikanernas hurtiga fart och bestämmer sig för att öka tempot på sin cykel.

Lite kuriosa kring filmen är att den spelades in med två olika kameror; en som filmade i färg och för säkerhets skull en som filmade i svartvitt. Till slut visade det sig att färgversionen inte gick att framkalla utan filmen fick visas som svartvit men gjorde ändå succé. Nu har dock ny teknik gjort det möjligt att framkalla den gamla färgversionen vilket gör att den version vi såg är den nya i färg.

Efter filmen kom vi in på frågan om vi eventuellt ska utnämna denna film till den lite mindre ödmjuka titeln "Världens roligaste film"? Vi kan åtminstone konstatera att den är en stor milstolpe i komedigenrens historia och tagit över facklan för genren "snubbelkomedi" från Charlie Chaplin.

Dessa två underbara herrar Tati och Chaplin har för övrigt många likheter. Båda är fantastiska skådespelare som även regisserar sina filmer själva. Chaplin som skådespelare besitter en sorts lekfullhet och talang för att fylla hela scenen med sina känslor, medan han river den. Tati använder på liknande sätt hela sin kropp för att föra fram det han vill till sina tittare, ett väldigt karakteristiskt drag hos båda dessa. Båda klär sig gärna i fåniga, dåligt sittande kostymer av olika slag som gör deras personligheter än starkare.

Vi har båda varsin favoritscen från filmen. Scenen med den vindögde mannen som plikttroget men mindre lyckat försöker banka ner en påle i marken är bäst, enligt Jens. Scenen där vår kära brevbärare för att vara artig tvingas dricka med en rad olika karlar vilket leder till att han blir kastrullfull och gör sitt bästa för att ta sig hem med sin stackars cykel är bäst, enligt Paul.

"Fest i byn" är inte bara rolig utan även djup, mysig och väldigt jordnära. Filmen går in på djupet i den lilla brevbärarens känsloliv och man ser tydligt hans önskan att utföra sitt jobb på bästa sätt samtidigt som han vill vara god vän med alla. På ett sätt syns det genom Tatis skådespel att allt skratt bakom ryggen på den stackars brevbäraren trots allt sätter en viss prägel och gör att han då måste prestera bättre. Därav anledningen till att han gör ett tappert försök till att utföra den amerikanska stilen på sitt eget sätt. Det här gör att filmen tas ett steg längre och får extra dimensioner vilket leder till ett högt betyg!

En otrolig skådespelare som kryper in under skinnet och drar med sig åskådaren in i känslan av såväl vemod som lycka!

Regi: Jacques Tati

Betyg:

Plan 9 from Outer Space (1959)

När vi kollar film och sätter betyg på dem slutar det ofta med 8:or eller 9:or. Ibland får man känslan av att betyget blir väldigt högt oavsett vilken film det är vi har sett. Ibland kan man behöva lite perspektiv. Därför såg vi nu "Plan 9 from Outer Space" som utsetts till världens sämsta film av "1000 tabbar" (en bok innehållande mänsklighetens 1000 största misstag genom historien).

Genom hela filmen sköt tankar fram som "Det där måste... vara världens sämsta replik" eller "världens sämsta kameraman" eller "världens absolut sämsta skådespelarinsats" eller "världens sämsta filmkyss". Efter att ha sett den här filmen kan man konstatera att den uppfyller alla krav för att få bära titeln som världens sämsta. Det är en sak om en film innehåller någon riktigt dålig scen, taskig replik eller liknande. Men det här är en kulspruta som oavbrutet under 78 minuter köttar ut värdelöshet mot dess stackars publik. Det är nästan som att Ed Wood har förstått sin egen extremt låga begränsning och därefter anpassat sig för att på något sätt få en plats i filmhistorien.

All dialog som förs mellan alla, men framför allt ska framhävas mellan polismännen, är helt ofantligt dålig. Dels duger manuset inte till mycket mer än att torka skit med. För att kröna detta så är skådespelarna bortom alla de värdelösaste gränser man kan tänka sig.

När man ser filmen väcks vissa frågor. Till exempel "hur fan kunde skådespelarna gå med på att ta sina roller efter att ha läst manus?", "hur fan kunde Wood gå med att på att ha så värdelösa skådespelare", "hur fan kunde någon kameraman gå med att filma det här eländet?" (gissningsvis löste han dock tvivlet genom att konstant vara berusad), "hur fan kunde Wood gå med på att en konstant berusad kameraman?" och slutligen "varför i helvete var det ingen som stoppade det här spektaklet!?".

Något som förgyller filmen är dess alla fantasifulla ord. Exempelvis "diktomometer" (en maskin som översätter ALLA språk till amerikanska), "elektropistol" (ett vapen som utomjordingarna använder för att väcka döda människor till liv och göra dem till zoombies som lyder under utomjordingarnas befallning) och "solarinitbomb" (en bomb som klyver atomerna i allt solljus; skulle bomben explodera skulle den därmed göra så att allt som solen sträcker sig till sprängs, alltså hela universum. Det är på grund av det här som utomjordingarna måste göra zoombies av människorna för att skapa en zoombiearmé som ska marschera och ta över jordens alla huvudstäder för att få människorna att inte kunna förneka utomjordingarna och inte kunna förgöra universum...).

Många (alla) saker i den här filmen går att sammanknyta till Douglas Adams "Liftarens Guide Till Galaxen". Den stora skillnaden mellan dessa två klassiska verk är att Woods film saknar glimten i ögat och är helt jävla seriös rakt igenom helt befriad från humor. Trots det här är av alla de filmer som vi sett hittills, oavsett genre, nog Planet 9 from Outer Space den som frambringat flest och högst skratt. Dock är dessa skratt av mycket lidelsefull karaktär då man mitt i skrattet kommer på att det inte är en komedi, det här förhindrar en däremot inte från att skratta vidare utan förlöser ytterligare hejdljudda och förtvivlade skrattsalvor.

Finskan Maila Nurmi spelar en mycket oklar roll där hon redan är död när filmen börjar och därefter bara sneakar runt på kyrkogården som zoombie utan att tillföra något till handlingen. Ganska stämningsfullt dock.

Svensken Tor Johnson är världens sämsta skådespelare. Det var tur att han snabbt blev en zoombie så att man slapp höra hans svengelska genom resten av filmen.

"En förklaring till varför kalkonfilm kallas just kalkonfilm är att fågeln kalkon, hur mycket den än försöker, aldrig kan flyga (lyfta)."
Wikipediacitat

Regi: Ed Wood

Betyg:

Солярис / Solaris (1972)

Återigen en förvirrande film som ställer krav på diskussion efteråt (veckan efter 8 1/2). 

En sci-fi-film som skiljer sig enormt från de klassiska amerikanska (typ Star Wars). Fokuset är förflyttat från själva sci-fi:andet med alla dess lasrar och explosioner till den lilla människans roll i det hela.

Filmen förhöjs av ett melankoliskt musiktema skrivet av Bach som tillför en drömsk svävande stämning.

Filmen visar upp kommunikationens många svårigheter och hur misstolkningar mellan olika kulturer kan leda till sneheter.

Jens tycker att vissa repliker i filmen brände till rejält. Paul har svårt att ta till sig enskilda kommentarer på samma sätt, vilket kan ha dragit ner hans upplevelse då filmen till stor del bestod av filosofiskt tänkande maskerat i korta repliker. Vi upptäcker här att vi har väldigt olika sätt att ta in känslor från filmer i allmänhet; medan Jens mer gillar enskilda repliker med bakomliggande budskap så föredrar Paul känslor förmedlade genom bilden. Den här observationen gäller framförallt Solaris och 8 1/2.

En enormt snygg scen är bilscenen när den gamla astronauten kör genom staden i svartvitt, när det plötsligt kommer upp en röd bil bredvid honom börjar staden sakta byggas upp till en återhållsam färgad bild. Skiftningarna mellan färg och svartvitt uppfattades som aningen störande enligt Paul då han inte kunde se något samband eller någon förklaring i skiftningarna. Jens uppfattade inte det här som någonting störande utan istället något som gav filmen en extra rymd.

Enligt Paul fanns det ett starkt kristet budskap i filmen som involverade både paradiset och Gud. Jens hade svårare att se en direkt koppling till religionen. Jens kunde dock tänka sig en liknande tolkning i filmens diskussionen kring balansen mellan etik och vetenskap. Både Jens och Paul kan dock se desto mer av att Tarkovskij som gjort filmen är djupt kristen, han framställer kristendomen som den etiskt rätta vägen medan vetenskapen är inhuman.

Filmen skapar en klaustrofobisk känsla där huvudrollen Kris (Donatas Banionis) medvetet fångas in i sitt eget psyke, han kan inte göra någonting åt det. Ibland gör det honom lycklig, ibland mår han sämre än han någonsin gjort förut. Hela filmen och dess historia känns väldigt bra hopbundet rakt igenom vilket är ett måste för att en sådan här film ska fungera över huvud taget. I det här fallet fungerar det väldigt bra!

I betygsättningen har vi pendlat mellan om det skulle bli en 9a eller 8a men slutligen landade vi på det högre alternativet. Mycket på grund av modet att våga göra en så här experimentell film på ämnet religion och paradisets utseende.

Regi: Andrej Tarkovskij

Betyg:

8½ (1963)

Efter att Fellini gjort 6 långfilmer, två kortare och en i samarbete med en annan regissör gjorde han sin film nummer 8½ (kortfilmerna och filmen i samarbete räknas som halva).

Fellini gör upp med filmskapandets våndor och personliga hemskheter. En fråga som väcktes hos oss var ifall detta är en film som man tvunget måste vara regissör för att kunna uppleva till fullo. Filmen är ofta av regissörer ansedd som en av de absolut bästa i världen. Är det här bara för att den är så träffande mot just dem, eller för att de verkligen objektivt anser att filmen är så bra? Svårt att svara på men Jens tror i alla fall att upplevelsen av filmen får en rejäl extraskjuts om betraktaren är en framgångsrik regissör.

Man kan dock även från en annan synvinkel se filmen som en inblick i en regissörs liv; om hur en regissör upplever filmskapande. 8½ är en mycket abstrakt film som ställer frågorna om vad i filmskapande som är dröm, verklighet, skådespeleri, metaforer med mera.

Det märks att filmen är gjord av en mycket erfaren regissör som är detaljmedveten och har ett starkt sinne för bilden som medel. Många gånger känns scenerna mer som teater än cinematiska uppbyggnader. 

Ett komiskt drag i filmen är att Fellini börjar med att slänga in lite ögongodis i form av vackra damer för huvudrollen Guido Anselmi (Marcello Mastroianni), kryddar med en extra älskarinna och vispar ihop alltsammans med att slutligen skicka in hans bitska fru i handlingen. Man känner ett visst medlidande med den stackars mannen som utöver att behöva regissera filmer, även måste göra upp med alla dessa kvinnor. Han försöker fly in i sina drömmar men blir förföljd även dit.

Mastroianni gör, som han så ofta gör, en otroligt bra roll. Skådespeleriet vid harem-scenen är makalöst: En ensam man, en flock av viljelösa kvinnor, en piska och överflödig fantasi. I övrigt var skådespelarna bra, även om det till stor del kan vara Fellinis förtjänst. Sandra Milo gjorde enligt Paul en riktigt bra roll. Vackra Claudia Cardinale är som vanligt bra hon med.

Regi: Federico Fellini

Betyg:

Zelig (1983)

Leonard Zelig (Woody Allen) är en man som vill passa in och bli omtyckt. Han har utvecklat ovanliga förmågor i form av att både mentalt och fysiskt byta skepnad till människorna han möter. När han möter republikaner blir han republikan, möter han demokrater blir han demokrat, möter han tjocka blir han tjock, möter han svarta blir hans svart och så vidare.

Filmen handlar om hur vi människor är beroende av mötet med andra för att utvecklas och skapa oss själva och redan från födseln härmar vi vår omgivning för att bli till sociala människor. Woody Allen drar det här vidare ytterligare ett steg och visar med en "kameleontperson" upp både komiska och tragiska sidorna av det här beteendet.

Leonard Zelig framställs i filmen som en väldigt simpel och jordnära person som utanför sin kontroll blir en mycket kommersiell och känd "hjälte" som utför historiska stordåd. Det här gör att vi båda för associationerna till "Forrest Gump", Zelig har säkerligen varit en stark inspirationskälla till huvudkaraktären i den boken/filmen.

Filmen riktar, enligt vår tolkning, en stark kritik mot vissa psykologiska behandlingsmetoder. Istället framhävs kärleken som den mest effektiva behandlingsmetoden för Zelig som alla doktorer vill praktisera sina teorier och metoder på. Till exempel när han får sprutbehandlingar som gör att han inte bara går in i väggen, utan även börjar gå upp på den. Det känns som att Allen vill framhäva hur fel det är när en patient blir mer objekt än människa.

Filmen framhäver även hur det amerikanska folket under tiden för händelseförloppet vände kappan efter vinden och att en nationalhjälte ena dagen kan bli djupt hatad av nästan hela landet dagen därefter. Det tilläggs även att det ofta ser ut på samma sätt i dagens Amerika.

Filmistiskt är den här fiktiva dokumentären snyggt gjord med variationen av de gamla suddigt svartvita "autentiska" bilderna från 20-talet och de nya "hur-var-det-då"-intervjuerna med personer som figurerat i närheten av Zelig under hans livstid. Dessa intervjuer är mycket snygga och känns verkligen igen från riktiga dokumentärer. Extra snyggt blir det hela när man vet att de olika professionella doktorerna i filmens "nyinspelade" episoder är riktiga och spelar sig själva. 

Regi: Woody Allen

Betyg:

Repulsion (1965)

Nästan alla filmer som berör ämnet sexuella övergrepp träffar speciellt Paul väldigt hårt (En spekulation kring varför det är så här är att det finns kvar starka spår efter traumat när en gammal fröken till Paul när Paul var liten berättade om de stora, starka vikingarna som var stygga och våldförde sig på allt kvinnofolk de kom över på sina fälttåg). När det dessutom sitter en mästerregissör som Roman Polanski bakom spakarna så blir det extremt starkt. Fy fan.

Polanski bygger Repulsion kring karaktären Carole (Catherine Deneuve) och hennes psyke. Carole är asexuell (vilket titeln spelar på) och bor tillsammans med sin syster Helen (Yvonne Furneaux) som är precisa motsatsen. Carole plågas mycket av att hennes syster tar hem män och får natt efter natt ligga vaken till ljudet av systerns stön. Än värre blir det dock när systern tillsammans med en man reser iväg på en tvåveckors-semester och Carole lämnas ensam.

Filmen har en lång uppbyggnadsfas där man introduceras i Caroles liv och beteende. Det dröjer en lång stund innan händelserna börjar ta fart. När de väl gör det dras tempot blixtsnabbt upp till max och Polanski drar sig inte för att använda varken visuella eller ljudmässiga effekter när han höjer spänningen. Effektfullt!

Trots att filmen inte rör sig alltför mycket i inledningen är det alltid en spänd stämning och man bara väntar på att det ska bryta ut. Polanski borde fan inte tillåtas använda ting som finns i allas hem i sina filmer. Ty efteråt har man skaffat sig ett visst förakt mot dessa ting och ger dem en extra kall blick så fort man ser dem. Man ser tidigt i filmen ett rakblad centraliserat i bild... Som Molière sade: "Hänger det ett gevär på väggen i första akten ska det vara avfyrat när pjäsen är slut."

Allting i Repulsion är skickligt sammanbundet och filmen hör till de absolut mest genomtänkta vi i stunden kan minnas oss ha sett. Varje scen känns viktig för handlingen, varje liten detalj är relevant för historien. Ingen scen kan tas bort och inte heller en enda scen till hade kunnat göra filmen bättre.

Filmen är väldigt experimentell rent filmistiskt. Kameraarbetet tänjer på gränserna och förmedlar psykosen rakt in i åskådarens stackars hjärna. Ljudeffekterna är väldigt varierade; ibland sprängs högtalarna och tittaren ikapp med skräckmusiken, i en annan scen försvinner ljudet totalt när Carole skriker, det känns ändå hela vägen.

Vi konstaterar båda att vi inte stör oss ett dugg på att den här, eller andra filmer, är i svartvitt. Färgerna går ändå fram och byggs upp i minnet efteråt. Bilderna blir ofta så mycket snyggare dessutom. Ett exempel på detta är kontrasten mellan systrarnas hår.

Minnena av filmen nu när vi recenserar och reflekterar över den ger gåshud, både på grund av filmens styrka och dess psykiska skräckelement. Den kryper innanför huden på en.

En av de bästa filmerna inom genren "Psykologisk thriller", om inte den allra bästa?

Regi: Roman Polanski

Betyg:

:

Les Quatre Cents Coups / De 400 slagen (1959)

Vi har haft vår Truffaut-box ståendes orörd i filmhyllan alldeles för länge. I kväll var det dags att äntligen inviga den här regissören i Tisdagsfilmklubben. Självklart är det då den hyllade debutfilmen "De 400 slagen" som ska vara först ut: Filmen som var en av de viktigaste startskotten för "Den nya franska vågen". Den inleds med svepande scener genom Paris gator, nästintill ständigt med Eiffeltornet som en kuliss som kameran scen för scen tar sig närmare för att till slut nå fram till bara för att passera och försvinna bortåt.

När sedan filmen kommer igång introduceras man till pojken Antoine Doinel som är i de yngre tonåren. Han har det svårt både i skolan och hemma och både lärare och föräldrar är missnöjda med honom. 

Det vackra i filmen är hur Antoines konstnärssjäl och vilja att verkligen göra gott för sig lyser igenom trots att han missförstås av sin omgivning. Hans jakt på lycka och frihet är ständigt bromsad av de vuxna runt honom. Detta visar Truffaut upp skickligt och man kan se igenom hur hans egna barndom finns under ytan. Kan han ha inspirerats av det nya fenomenet "tonår" och allt rebelliskt beteende samt alla kommunikationsproblem som man har med de oförstående vuxna?

Det som vi båda föll kanske allra starkast för när det gäller den här filmen är hur Antoine hela tiden visar upp samma väldiga längtan efter frihet genom alla perioder i filmen, även om dessa perioder är väldigt omväxlande och ibland väldigt miserabla. Hur han helt iskallt skrev en lapp till sina föräldrar och berättade att "vi får diskutera mer när jag kommer tillbaka" och flydde ut i natten för att bli en man på egen hand. Det hela slutade med att han får stjäla en mjölkflaska för att inte hungern ska sluka honom och innan han går till skolan morgonen därpå, får slå sönder isen i en fontän för att tvätta ansiktet.

Filmen är skapad med väldigt enkla medel (budget på 50 000 amerikanska) och väldigt avskalad. Genretypiska gatuscener som ger den speciella känslan av att man inte betraktar filmen utan är med i den och hur man själv passerar rollkaraktärerna på gatan.

Regi: François Truffaut

Betyg:

Glengarry Glen Ross (1992)

En film baserad på David Mamets Pulitzer-prisade pjäs. Att den är baserad på en pjäs märks väldigt tydligt av det väldigt begränsade antalet miljöer. Historien utspelar sig endast på en 3-4 ställen av vilka "kontoret" och "baren" nästan hela filmen tar plats. Jens fick små associationer till Tarantinos Reservoir Dogs; kostymklädda män som samlas i en lokal för att skrika åt varandra om affärer som går åt helvete samtidigt som man aldrig vet var man har alla figurerna egentligen. 

Storyn går kortfattat ut på att ett stort företag som säljer mark via telefon har bestämt sig för att få lite fart på ett av sina försäljningskontor. På kontoret är fyra telefonförsäljare anställda, en Rolexbärande snubbe kommer in på kontoret och skriker manligt åt dem en lång stund för att komma fram till slutsatsen att de fyra efter nästa vecka bara ska vara tre. Den som säljer sämst blir kickad, den som säljer bäst vinner en lyxbil.

Mer fördjupat handlar filmen om konkurrenssituationer och vad de kan leda till och vad press gör med folk. Man ser både den goda sidan av människor i stressade situationer; hur de tillsammans kan jobba för att lösa en partners problem men också de onda sidorna av hur stressen sen kan påverka omdömet och göra hårt arbetande män till ljugande, förbannande svin. Man får se den hatade telefonförsäljarbussinessen från andra sidan luren och hur arbetarna kämpar utav helvete för sina skitjobb, som de också utför jävligt bra, fast med svaga resultat.

Kontoret där de arbetar ligger precis utanför ett järnvägsspår. Detta skulle man inte ta någon större notis om ifall det inte varit för att det på ett väldigt mystiskt sätt li filmen lyckades tajma in några av sina största bråk så att när de arga männens röstvolym blivit för hög avbröts de av ett dånande tåg som passerade. Paul gillar’t!

Regi: James Foley

Betyg:

The Scarlet Pimpernel / Röda Nejlikan (1934)

England mot Frankrike. Schysta 1700-talskostymer med tillhörande kravatt. En röd nejlika; "they seek him here, they seek him there, those Frenchies seek him everywhere. Is he in Heaven?—Is he in Hell?

That demmed, elusive Pimpernel."

Man måste älska engelska gentlemän som med sin snofsiga stil ställer sig över allt och alla. En härlig grej med den här filmen är att den gör narr av England och dess hov, samtidigt som den är väldigt brittiskt patriotisk. Fransmännen introduceras som onda; bönderna och soldaterna är smutsiga och ägnar sig mest åt att skrattfyllt ha ihjäl societeten som i århundraden bara varit elaka översittare.

En intressant sak i den här filmen är hur man enbart får adelsmännens perspektiv, ofta är det revolutionärerna som framställs som hjältarna men här får de inte mycket utrymme alls. Röda Nejlikan är lite utav överklassens motsvarighet till Robin Hood. Men det blir ytterligare mer intressant när det smygs in en liten kort passage där en fransk f.d. greve ställer frågan om de inte förtjänar det de nu genomgår efter alla år som de utnyttjat folket. Mer än så sägs inte om detta men det etsar sig fast i minnet.

Filmen går att koppla till dagsaktuella händelser och frågeställningar: Hur mycket (människoliv) är det värt att offra för en samhällelig förändring? Vilka är det som offras i den här processen och vad har de gjort för att förtjäna det? Måste det krävas blodshämnd mot det tidigare väldet för att folk ska bli tillfredsställda?

Tyvärr i filmen är vissa skådespelarinsatser halvdana, en del scener blir riktigt ihåliga. Vissa aktörer försöker kompensera detta genom att överdriva sitt kroppsspråk och uttryck i övrigt och det blir lite teater över det hela. Ibland funkar det, ibland funkar det inte alls. Leslie Howard är den enda skådespelare man känner sig riktigt, riktigt, extremt säker på när han är med i handlingen. Hans närvaro höjer även upp andra skådespelares insatser och dialogen tas till en intressantare nivå. Leslie Howards karaktär måste vara en av förfigurerna till den klassiska arroganta, eleganta, nonchalanta mannen som ändå älskar sin kvinna mer än något annat trots att det inte alltid verkar så. 

Den enda riktiga slagsmålsscenen i filmen är en boxningsmatch som inte har något att göra med revolutionen i sig alls. Möjligtvis finns det en medveten parallell mellan hur engelsmännen vilt hejar på de två boxarna, och hur fransmännen jublar varje gång giljotinen säger "chop"?

Om vissa detaljer (skådespelarinsats, vissa oklara händelser) hade varit starkare hade också betyget kunnat bli starkare.

Regi: Harold Young

Betyg:

Sånger från andra våningen (2000)

Först och främst ska sägas att det här är skrivet ett par veckor efter att vi sett filmen, vilket kan prägla recensionen på gott och ont. Vissa saker kan vara bortglömda, andra saker kan ha fått en nödvändig tid för att sjunka in sen kan även diverse känslor ha svalnat.

Roy Andersson är inte rädd för att gå rakt på sak, redan i första scenerna är kritiken mot ett iskallt samhälle knivskarp och så fortsätter det bara genom hela enda till slutet. Filmen består av ett antal olika historier som med tiden sakta vävs samman av ett antal underliga händelser och av ett demonstrationståg som går genom staden och gör allt till oordning. De olika händelseförloppet får dock ingen superklar samhörighet till varandra, mer än att de hör till samma samhälle. Det blir som ett antal kortfilmer som är sammanfogade lite löst. Till stor del är det hela väldigt effektfullt.

Fotot i filmen är helt unikt. I alla scener utom en står kameran helt stilla, likt en teaterscen utan ytterligare perspektiv. Vi kan lugnt säga att det inte var saknat. En enkel korridor, ett litet rum, en sjukhussäng är omgivningar som trots stelheten blir väldigt levande genom små detaljer runtomkring i bilden. Som Andersson själv har sagt: "Jag kan inte se någon anledning att skildra något i flera bilder, om man kan göra det i en".

Roy Andersson är svårgreppat och vi båda konstaterar att det här är en film man bör se om för att få ut maximal kapacitet av. Vissa scener går in direkt när man ser dem och klamrar sig fast i sinnet, andra gör det några dagar senare, vissa har hittills inte gjort det alls. Återstår att se om de kommer göra det i framtiden.

Skådespeleriet är enkelt men klockrent, det överdrivna sminket ger verkligen karaktärerna extra dimensioner mot misär och depression och lägger en spöklik dimma över hela filmen.

För de som ogillar "svåra" filmer byggda på extrem absurdism avråds denna film. För de som gillar det, rekommenderas utöver denna även Anderssons underbara kortfilmer "Någonting har hänt" och "Härlig är jorden" starkt. Anderssons filmer görs sig möjligen ännu bättre i kortfilmsformat.

Regi: Roy Andersson

Betyg:

Die Blechtrommel / Blecktrumman (1979)

Filmen baserad på en av Pauls farfars favoriter inom litteraturen, boken med samma titel skriven av Günter Grass. Av det hela har det blivit en ganska härlig film men en hel del humor. Dock får vi båda känslan av att det, som nästan alltid, gått förlorat en hel del känsla och tankegång i överförandet från bok till film.

Två av de viktigaste händelserna eller besluten i filmen är när Oscar blir så fäst vid sin blecktrumma, och när han bestämmer sig för att han inte vill bli vuxen. Tyvärr framgår inte dessa meningar så himla starkt i filmen. Vi kan bara spekulera i detta, men vi gissar att det framgår betydligt bättre i förlagan. Ett stort minus då i stort sett hela filmen utgår ifrån detta.

Just Oscar är i alla fall pojken som hela filmen handlar om. Han bor och växer (inte) upp i staden Danzig i Polen. När han blir tre år ser han vuxenhetens lustfyllda, giriga sidor och bestämmer sig för att aldrig växa upp, à la Peter Pan. Åren går men kroppsligt förändras han ej. Han ser kriget utvecklas runt omkring honom och möter kärlekens med- och motgångar.

Hur filmen är berättad från ett barns två ögon är väldigt snyggt gjort. Saker blir förenklade och kräver inte alltid någon större förklaring, till exempel: hans farfar hoppade i vattnet och kom aldrig upp igen. Att filmen dessutom till en ganska stor del är berättad direkt från pojkens berättarperspektiv, när han ser tillbaka på sitt gångna liv, ger en grym känsla. Kan dessa berättarstycken vara direkt citerade från boken? De här delarna gör, likt filmen "Der Himmel Über Berlin", tyskan till ett väldigt vackert och poetiskt språk.

Filmen har ett antal riktigt vackra scener. I efterhand ställer man sig frågan vilka händelser som är riktiga och vilka som möjligtvis kan vara tagna ur pojkens fantasi. Denna osäkerhet kan ofta infinna sig när man ser film, man behöver inte alltid vara säker på hur det hela egentligen ligger till. Att det tillför filmen något är enligt oss det som räknas här.

Musiken är varierande, tagen lite varstans men bildar ett väldigt häftigt soundtrack. 

Filmen har en väldigt bisarr familjemiljö med väldigt mycket sex inblandat. Ger en speciell känsla som på lite olika sätt kan återfinnas i en rad filmer ("Fanny och Alexander", "Gudfadern", "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" och "Tillsammans" är några titlar som dyker upp i våra huvuden där innehållet har en liknande provokativ familjär stämning).

David Bennet gör i rollen som Oscar en kanonprestation. Vilken liten grabb! Elva år när filmen spelades in och helt klockren, starkast lysande stjärnan i hela filmen.

Regissör: Volker Schlöndorff

     Betyg:

     (aningen svag sådan, men ack en sådan)

Metropolis (1927)

Tysk stumfilm från 20-talet, kanske den mest ansedda film från denna tid. Tyvärr har delar av filmen försvunnit på vägen och därför går det bara att se en senare restaurerad version, som tyvärr ej är komplett. 2008 hittades det nyfunna originaldelar från filmen men dessa verkar dessvärre inte gå att få tag på än.

I framtidsstaden Metropolis lever alla rika människor i överflödig lyx ovanför marken, allt där är vackert och folket vandrar mest runt på rosa moln. Under marken ser det helt annorlunda ut. Här finns stadens fabriker där de inte fullt lika lyckligt lottade medborgarna arbetar under mycket hårda förhållanden. Förhållande som de flesta ovanför marken är lyckligt ovetande om.

Joh Fredersen heter mannen som kontrollerar det mesta i staden, hans son Freder Fredersen får via sin nyförälskelse Maria upp ögonen för arbetarnas förhållanden. För första gången får han perspektiv på sitt eget liv vilket fadern inte är vidare nöjd med. För att vända tillbaka sin son anlitar Joh Fredersen en uppfinnare för att bygga en robot-kopia av Maria som han själv ska kunna styra till att göra vad han vill.

Gustav Frölisch i rollen som Metropolis prins Freder Fredersen gör en mycket dramatisk och teatralisk gestaltning. Detta fångar ögat men ger ibland en överdriven känsla, som ibland leder till att man mer skrattar åt den än fokuserar på filmen. Birgitte Helm gör en odödlig insats som snälla Maria, och Robot-Maria. Två vilt skilda karaktärer som ändå båda känns klockrena på samma gång. Skådespeleriet är mycket karaktäristiskt överlag. 

Sceneriet är i filmen mycket pampigt uppbyggd, otroligt hur de kunnat bygga upp allt scenmaterial och få det att se så bra ut trots att det var saker som var stört omöjliga att bygga på riktigt på den tiden. Anmärkningsvärt hur hög precision de har med sina framtidsförutsägelser, t.ex. de hårt trafikerade vägarna, skyskraporna och bildtelefonen.

Ett skönt favoritcitat från filmen är "de jagade henne och kastade släggor" (någon felmarginal på citering). Favoritscenen är strippscenen där man får se stripporna varannan sekund för att varvas med bilder av de åskådande, rika kåtbockarnas vilda glädje.

Sammanfattningsvis är det, trots att är en riktigt "storfilm", dess enkelhet som gör den briljant. Hur den vågar ta ut svängarna och visa upp kategoriseringen av människorna i staden.

Något som är väldigt intressant är att Metropolis är extremt kritisk mot allt vad diktatur innebär, den blev en megasuccé när den kom ut i Tyskland men 6 år senare tog Hitler makten.

Vi avlsutar med filmens ledord och vackra huvudbudskap: "Mellan hjärna och hand måste det finnas en medlare. Den medlaren är hjärta."


Regissör: Fritz Lang

    Betyg: 

Gone with the Wind / Borta med vinden (1939)

Som det beskrevs i vårt första inlägg så var den här filmen den första som vi såg i det här projektet och får ses som dess grundsten. Vi har nu fått se den återigen, och den här gången på en riktig bioduk. På lite liknande sätt som man kan få en nostalgikick av att se om din barndoms favorit-Disney återuppväcktes känslor hos oss när vi då såg den här på Bio Capitol ett och ett halvt år efter starten.

Gone With the Wind är möjligtvis tidernas absolut största "storfilm". När den gick på bio på sin tid såldes enbart i USA 283 miljoner biljetter till filmen (jämförbart med de 130 miljoner biljetter som såldes till Titanic när den gick). Filmen inbringade, översatt till dagens penningvärde, runt 3,8 miljarder dollar, mest genom tiderna.

Filmen utspelar sig under det Amerikanska inbördeskriget. Sydstatarna håller storartade tillställningar omgärdade av svarta slavar och tycker att det ska bli väldigt festligt med ett litet krig som krydda i vardagen. Filmen är dock mest inriktad på den unga, vackra, självständiga, rika, populära Scarlett O'Hara och hennes relation till mannen hon olyckligt älskar, Ashley Wilkes, och mannen som bestämt sig för att Scarlett ska älska honom, Rhett Butler. Scarlett är helt ointresserad av kriget, hon har ju så mycket större personliga problem själv att tänka på. Hon flyger runt i sin egen lilla bubbla som undermineras av kriget ju längre det går. Oundvikligt bryts hon samman och kriget blir till verklighet för henne, men hon svär att hon återigen ska nå tillbaka till sin tidigare livsstandard oavsett vad som krävs.

Historien i filmen följer enkla mönster utan några krusiduller över huvud taget, i grund och botten en klassisk kärlekshistoria. Men Gone With the Wind är fantastiskt välgjord in i minsta detalj och allt vad gäller skådespelare, manus, regi, intriger, kostym, bilder, ljud och så vidare håller absoluta toppklass. 

Clark Gable gestaltar den underbara, mustaschprydda karlakarlen Rhett Butler så bra det bara går. Kombinationen här mellan en briljant karaktär och rollprestation gör en varm i hela kroppen av lycka. Ta en titt på hans självgoda leende och ni förstår nog.

Karaktären Rhett Butler är originalet bakom samtliga självsäkra gentlemän vars charm får oss...öh, eller nej vi menar alla kvinnor att smälta (tänk James Bond). Kläderna den här karlen bär lyfter karaktären ytterligare några snäpp, verkligen en garderob att dregla över.

Det här är en film som är en helt extremt bra film, men frågan är om den är så mycket mer. Är det en film som berikar ens liv mycket längre än under själva visningen? Är det en film som innehåller delar som man tar med sig längre ut i livet? 

Den må ha varit nyskapande på sin tid i sin framställning av den så otroligt drivna och självständiga kvinnan Scarlett O'Hara som kan ha låtit kvinnor drömma om ett friare liv. Men det går också att vrida på det och se det som en svartmålning av kvinnors illslughet, deras egoistiska ointresse i det som inte direkt påverkar deras privatliv och liknande. Oavsett hur den skapade intryck på sin tid, kan inte vi i vår bedömning ta större ställning till något annat än hur den skapar intryck hos oss. Det är ovärdigt samtliga filmer att bedöma dem efter spekulationer som vi drar nu många långa år senare.

När vi ser den, berör den i alla fall oss på många olika plan och ger oss en filmupplevelse med endast ett fåtal jämförbara. Därför anser vi det vara, trots tidigare diskussion, motiverat med högsta möjliga betyg på filmen. Något imponerande är hur den kunde ge oss lika starka intryck båda gångerna vi har sett den. Första gången som nybörjare inom filmtittarkonsten och andra gången som rutinerade filmklassiker-nördar.

Regissör: Victor Flemming

Baserad på manus av: Margaret Mitchell

    Betyg:

Dear readers, We think this is the beginning of a beautiful friendship

Vi minns det som igår, dagarna vi tillbringade uppe hos mormor och morfar (vi skulle kunna berätta hur mycket som helst om dessa men vi fattar oss kort; de är episka) med våra små kära småsyskon, det var där och då allting började. Tanken var att vi skulle se massor utav filmer och vi hade en rejäl samling med oss. När vi summerade vistelsen där kunde vi dock konstatera att vi endast sett en enda film, the one and only; Gone With the Wind. Endast en film, men istället massor utav intryck.

Nu såhär ett och ett halvt år senare kan vi se tillbaka på hur det här har lett vidare ett mycket stort projekt proppfyllt med nördighet av rang. Sedan dess har tisdagskvällarna varit ständigt tillägnade det här nörderiet. Våra närmsta har vid det här laget lärt sig den hårda vägen att vi dessa kvällar aldrig är tillgängliga för annat bruk. Dessa kvällar ägnar vi åt att beta av världens alla filmklassiker.

Det här projektet har som sagt varit välfyllt med nördighet, det här yttrar sig utöver urvalet av filmer framförallt i hur vi efter varenda rulle har satt oss ner för att skriva om våra upplevelser av den nyss sedda filmen. Den här vanan har lett fram till att vi plötsligt en dag kom på att här har vi ju ett riktigt maffigt bibliotek. Nu fanns det bara en sak att göra, vi måste starta en blogg. Och nu, mina damer och herrar, unga som små, gamla som förvirrade, har vi äran att presentera:

Tisdagsfilm!