Prinsessa (2010)

2010 års första festivalfilm på Draken, tillsammans.

Det är en viss känsla att se en film tillsamman med hundratals andra filmälskare och ändå inte ha några som helst aningar eller förväntningar på hur filmen kommer vara.

Dock blev vi båda positivt överraskade då Prinsessa var en film av toppkvalité. 

Första halvan av filmen flöt tyvärr på som en finsk version av Gökboet, vilket i och för sig försvann helt i andra halvan men ändå satte sin prägel på filmen och gav en viss känsla som Paul inte kunde riktigt skaka av. Jens var på detta besviken när halva filmen hade gått men sedan tyckte han att filmen tog sig ifrån det här och blev mycket originell och alldeles, alldeles underbar!

En av de starkaste filmupplevelser Jens haft på mycket länge, kan inte komma på någon på rak arm som varit fetare. Vissa scener bränner som attans i hjärtat. Efter filmen var tårarna nära att falla och andan nästan helt borttappad. Händerna bara rörde sig mot varandra i extas.

Däremot hade Paul sett Black Swan veckan innan och hade redan den som vackraste filmen han sett på länge.

I filmen får man följa Anna Lappalainen från den dag hon tas in på mentalsjukhus. Hon intar direkt rollen som "Prinsessa" och bygger på mentalsjukhuset upp en värld fylld av adliga medmänniskor, glitter och glamour i sin prinsessroll. En prinsessa som ser som sin uppgift att sprida glädje och bota fattigdom genom att dela ut tunga checkar undertecknade med "Prinsessa". Hon lyckas skaffa sig en mycket auktoritär ställning på sitt palats vilket Katja Kukkola lyckas förmedla i sitt skådespeleri genom att spela med stor stolthet och säkerhet över sig själv.

Mentalsjukhusets överläkare gillar dock allt vad ny forskning har att komma med och slänger sig över alla nya metoder för botande av patienter, möjligtvis för egen vinning för att kunna klättra på karriärsstegen och bli känd genom att vara först av alla med det här. En dag dyker nyheten "lobotomering" upp och han ser nya möjligheter. 

Det som vi störde oss på när filmen summeras är hur Arto Halonen delat upp läkarna i så tydliga "god-" och "ond-roller". Han fanns på plats efter filmen och förklarade att alla läkare utom en var helt hämtade från verkligheten och han ville inte hänga ut dem så därför var han tvungen att göra den sista ond för att balansera. Tyvärr tycker vi det här går ut över filmen på ett negativt sätt och den tappar lite dimension. Vad bra det hade blivit om man verkligen sett hur alla läkare bara kämpat för patienternas bästa i lägen, vilket absolut inte hade behövt utesluta användning av lobotomering, elchocker samt sprutor med diverse innehåll. En snyggare dialog hade kunnat lösa det här och än starkare belysa hur säkra de var på sin sak.

Något annat är personalens övergång från att se henne som enbart en problematisk patient till en person som lyser upp stället på ett fantastiskt sätt (som en sagoprinsessa) var aningen suddig. Den här övergång syntes tydligare på patienterna.

Prinsessa visar upp bilden av hur ett så hemskt klimat som ett mentalsjukhus kan göras vackert och oskyldigt om man vågar gå ifrån verkligheten och den ställer den viktiga frågan "är det fel att avvika från normen även om man blir lycklig av det?". 

Jens betyg en 9 för upplevelsen som nästan saknar motstycke. En film som Jens troligvis aldrig kommer våga se om för att inte förstöra denna upplevelse.

Pauls betyg en svag 8.

Regissör: Arto Halonen

Betyg:

La vida útil / A Useful Life (2010)

Filmfestivalvisning på Pustervik. Uruguayansk film om en äldre herre som skött om och jobbat 30 på samma cinematek. Detta cinematek hotas nu av nedläggning då det ej är vinstdrivande och sponsorerna därför drar tillbaka alla sina pengar. Den äldre herren, som är av det stelare slaget, bryter sig loss från sin gamla verklighet och upptäcker nya delar av världen under en dag. En typ av återfödelse. 

Filmen innehåller egentligen nada när det kommer till spänningsmoment, vilket den å andra sidan inte eftersträvar. Det går dock väldigt segt första delen av filmen som mest står stilla. T.o.m. så långsamt att Paul då och då fick nicka till för att hålla sig kvar i matchen. Visserligen hade säkert segheten en stilistisk mening för att visa hur hans liv var. 

Regissören Federico Veiroj, på plats på Pustervik, introducerade filmen som "en film om tid". Vad han syftade på då tolkar vi i denna filmen framför som ett budskap om att man på mindre än en dag, utan alltför stor ansträngning, kan hinna med mer levande än man gjort på 30 år.

Filmen är till stor del också en hyllning till filmkonsten. Hela tiden omnämns det titlar, regissörer m.m. Man ser även affischer i bakgrunden (av bl.a. Kurosawas "Ran" som vi ska se så småningom).

Filmen har tyvärr inget större underhållningsvärde men fyra scener är riktigt bra:

Först lärarscenen, där han falskt utger sig för att vara lärarvikarie för att sedan hålla en föreläsning om lögner i väntan på den riktiga lärare. Vid dennes ankomst lämnar han elegant salen.

Sedan en mycket simpel scen där han står och matar fiskar i en damm och en man argt ropar efter honom att det är förbjudet att göra så. Vår man ler väldigt lyckligt tillbaka och går artigt iväg därifrån oberörd.

Ytterligare en fin scen är när han går till frisören och blir klippt. Fotot uppifrån när han ligger ner och först får håret schamponerat och hans hängande kinder och hals flyter ut och fyller ut hela bioduken, ackompanjerat av ett riktigt gött hårkrafsande, skapade välbehag hos varje tittare.

Slutligen är en tidig scen riktigt rolig när vår man testar fåtöljerna i hans biosalong genom att hoppa från stol till stol, provsitta den för att sedan vid behov skruva lite på några skruvar.

Filmupplevelsen nådde dock sitt absoluta klimax när filmen var över och regissören lyckligt fick svara på publikens frågor. Redan innan filmen var han i extas för att så många hade kommit för att se hans lilla film, efter filmen var han i himlen när han kunde konstatera att del av hans publik även hade valt att stanna kvar hela föreställningen. En mycket söt man med härligt krulligt hårsvall. Viva la vida!

Regissör: Federico Veiroj

Betyg:

Full Metal Jacket (1987)

Stanley Kubrick tar med Full Metal Jacket sig an ett populärt filmtema, Vietnamkriget. Det finns i världen mängder med krigsfilmer, flera av dem kan vara underhållande och tittarvänliga, få av dem är riktigt bra. Ingångspunkterna till Vietnamkrigsfilmer är många. Apocalypse Now går in i människan inre och vad den innebär för kriget och tvärtom, Deer Hunter och Taxi Driver behandlar vad kriget kan ha för efterlevande effekter. Full Metal Jacket lägger sin tyngd på vad som händer med soldaterna hela vägen fram till deras första steg i 'nam.

Inledningen till Full Metal Jacket är mycket snygg. Till förtexterna ser vi hur huvud efter huvud blir avrakat för att göras förberett för militären. Det övergår sedan till en lång scen där plutonschefen tar emot de nya grabbarna genom att ställa upp dem på led och skrika åt dem om hur skitiga och värdelösa de är och hur mycket de ska komma att hata honom, men alltid måste respektera honom ändå. Dessa grabbar är blivande marinsoldater och under första halvan av filmen får man följa deras utbildning. De lever ett stenhårt liv där de dygnet runt tränas till att döda. En av de blivande militärerna är "Joker" (Matthew Modine) som alltid har reflekterande tankegångar. Andra halvan av filmen utspelar sig på plats i Vietnam i början av 1968 och man får följa den numera krigsjournalisten och fredsförespråkande "Joker". Hans hår har nu växt ut och hans tillvaro är till ena hälften tristess, andra hälften närgångna och dödsbringande möten med fienden.

Kubrick framställer kontrasten mellan träningen och kriget på ett starkt och tydligt sätt. Hur träningen i filmen får mycket stort utrymme och man kommer in i den världen. Plötsligt är det ett skrivbord framför en och man förstår att man är på en annan plats. En plats där träningen spelar en mindre betydande roll och slutligen på slagfältet kan flera månaders träning försvinna i en sekund, med en kula.

Filmen innehåller en fantastiskt rolig och tänkvärd scen där en överste blir förbannad på "Joker" och undrar varför i helvete han har en peace-symbol på bröstet samtidigt som det står "Born to Kill" på hans hjälm. Först kan "Joker" inte svara men efter hårda påtryckningar från översten får han fram att det kan mycket väl vara Carl Jungs teorier om människans dualism som gör denna motsättning möjlig. Översten blir ytterst tyst och nollställd innan han kommer på att han borde skälla lite igen.

Filmen ställer frågan om krigets mening på sin spets och frågan om hur relationen mellan amerikanerna och infödingarna fungerade. Amerikanerna i filmen är ena sekunden förbannade på varför inte Vietnameserna uppskattar all hjälp de försöker ge dem, nästa sekund skjuter de civila från en helikopter för nöjes skull.

Filmen är tveklöst en stark föregångare till de senaste årens filmatiseringar av Iraq-kriget och jobbar på samma sätt som i många av dem med en vagt dokumentärperspektiv. Påminner även stämnings- och miljömässigt under första delen väldigt mycket av den typiska amerikanska fängelsefilmen som till exempel "The Green Mile" eller "Shawshank Redemption". Man känner även igen det i den hierarkiska ordningen mellan överordnade och rekryterna, där de översta snabbt väljer ut hackkycklingar och ser till att vända resten av gänget mot dem.

Första delen kan ha varit en pionjär för skapandet av just amerikanska fängelsefilmer i samma kyliga stämning. Delen riktar också viktig kritik mot militärens utbildning men den tappar tyvärr på andra områden. Det saknas ofta ett psykologiskt karaktärsdjup och en personlighetsutveckling. För lite av rekryternas utveckling syns i bild och för ofta tvingas den fram med repliker, vilka dock inte känns så trovärdiga när man inte själv kan se det. De olika rollfigurerna är aningen karaktärslösa, det enda sättet att skilja dem åt är genom deras kroppsliga skillnader såsom hudfärg, glasögon eller ej, fethet och så vidare.

Så är det väl då kanske dags att gå tillbaka till vår första fråga om det här är en riktigt bra, eller mest underhållande krigsfilm? Man kan utan tvekan slå fast att filmen är underhållande och innehåller många poänger, men den är fortfarande en typisk "amerikansk fredagskväll 21:00 på TV4-film". Relativt lättuggad sett till genren och mörkheten och svärtan har en komisk underton och inte samma tyngd som till exempel "Apocalypse Now".

Regi: Stanley Kubrick

Betyg:

The Truman Show (1998)

Jim Carrey gör i The Truman Show en speciell roll för honom. Här går inte en majoritet av hans skådespelarinsats åt att visa upp vad hans plastansikte kan åstadkomma. Han är istället djupt seriös och gör en mycket human och jordnära roll. Carreys överdrivna fånighet får plötsligt en viktig mening mer än endast komisk vilket är väldigt fint att se!

Vem har inte tänkt tanken att hela ens omvärld är en konspiration snurrande runt sig själv? Att alla händelser runt en är förbestämda av någon som sitter och styr hela världen med spakar och bestämmer hur människorna runt dig ska agera? För Truman Burbank (Jim Carrey) är det verklighet.

Sedan födseln är Trumans liv ständigt filmat och direktsänt på TV dygnet runt. Han har under hela hans liv följts av en hel värld och alltid varit omgiven av mängder med skådepelare i "världens största studio" som omfattar en hel stad. Han har manipulerats till att aldrig misstänka något eller våga försöka lämna staden via skrämseltekniker. En dag i hans lugna och från hans perspektiv helt normala liv börjar han misstänka saker och ting. Han upptäcker konstiga saker i hans omgivning och börjar pröva gränserna. Regissören bakom det hela spektaklet (Ed Harris) måste, för att hans livsverk ska kunna fortsätta existera, förhindra Truman från att upptäcka sin roll till varje pris.

Filmen ställer många frågor om etik och moral. Regissören menade att Truman lever ett bättre liv än någon annan, vad skulle då vara fel? I filmen är det endast en liten minoritet som ser det hela som fel. De flesta följer hängivet Trumans liv och klagar inte. Skulle det här kunna existera i vårt samhälle och accepteras på samma sätt där? Tveksamt idag men det går inte att förneka att det finns sådana rörelser i TV-tablån. Realityserier är där överrepresenterade och i vissa fall med ofrivilliga och omedvetna objekt, så som i till exempel "Dolda kameran". 

En annan fråga om etik och moral är hur långt ett företags verksamhet kan sträcka sig. Hela Trumanverksamheten bygger på att ett företag har fått möjlighet att adoptera ett barn. Skulle det här kunna vara möjligt i verkligheten ifall företaget kunnat säkra barnets välbefinnande och tillfredsställa alla dess behov?

Hela projektet kan ses som ogenomförbart i verkligheten då det vore osannolikt att det hela inte gått fel på något sätt tidigare och det avslöjats. Karaktärsregissören försvarar det här i filmen med förklaringen att alla människor väljer att tro på den värld de ser. 

Ed Harris är slutligen mycket bra i rollen som regissör i filmen. Man ser hur han verkligen brinner för Truman och vansinnesmässigt gör allt för att inte låta något stoppa TV-serien. Hela hans livsverk riskerar att gå till intet och hela hans livssituation skulle då rubbas.

Regi: Peter Weir

Betyg: 

Some Like It Hot / I hetaste laget (1959)

"Jag ska aldrig skaffa en tjej som inte ser ut som Marilyn Monroe" - Paul.

En klassisk komedi med knasiga jakter och vassa skämt. Ungefär i samma stil som många komedier gjorda idag, fast här innehållande originalitet som stora skillnaden. Bara manuset till exempel. Skön uppbyggnad genom hela filmen och inte alltför förutsägbar. 

Det hela handlar i alla fall om två vanliga musikantmän (Tony Curtis, Jack Lemmon) från Detroit som vill fixa brödfödan. Det hela blir svårt när svartklubben (utspelar sig under alkoholförbudet) där de jobbar sprängs av polisen. De råkar göra en ond man i fina damasker arg. Det som är riktigt segt för våra kära musikanter är att damasksnubben är maffialedare. Med den här historien tvingas de så klart att klä ut sig till fruntimmer för det är, så klart, enda möjligheten att båda få ett nytt jobb och gömma sig från de elaka karlarna. De råkar hamna i samma orkester som "Sugar" (Marilyn Monroe) och de två låtsasdamerna blir konkurrerande. Tur i alla fall att de är damer så att de kan närma sig henne utan att verka suspekta. 

Precis efter att ha sett "Gudfadern" och "Once Upon a Time in America" tyddes gangstrarna minst sagt töntiga. Här är det inte riktigt de helt totalt psykopatiska, totalt galna och nattsvarta mördarmaskinerna. Snarare ett gäng grabbar utrustade med humörssvängningar och pickadoller. Funkar dock fint det med för ändamålet och genren. 

Det är kul att i filmen se förändringen från män till utklädda kvinnor där de får ett nytt perspektiv. Från en viss typ av män med synen att kvinnor är objekt, till kvinnor med synen att män bara vill ha en sak av kvinnor - deras blommor. Sicka svin män är egentligen.

Schyst underhållning, läcker brud men på det stora hela var filmen inte mer än den komedi den är. Inget övertygande skådespel, inte ens från Marilyn Monroe som egentligen gled på sitt snygga yttre nästan hela filmen igenom. I övrigt är det mest, fördomsfullt från vår sida, typiskt "komediskådespel" där eftersträvan efter att ständigt vara rolig ofta tar bort trovärdigheten och känslan i vissa andra delar av skådespeleriet.

Filmen tar rätt väntat inte hem vidare många poäng när det kommer till politisk korrekthet med dagens ögon, kvinnorna får mest vara lite dummare blondiner som mest av allt vill hitta en förmögen make medan gubbarna mest vill hitta en ung och snygg maka. Må vara att filmen gör mycket narr av det hela men tveklöst fortfarande starka könsroller som sitter i. Något som var ett stort problem för Monroe genom hela hennes karriär, att hon endast var intressant i rollen som ett dumt, blont, sexigt kvinnoting. Tvärtom var hon en mycket intellektuell och påläst kvinna som skrev en hel del själv. Henne tredje make Arthur Miller sade en gång att Marilyn är en barfotapoet som står i ett gathörn och försöker läsa sina dikter för en hop människor som sliter av henne kläderna.

För övrigt håller Paul på att skriva en hyllningsnovell till Ms Monroe med brinnande intresse. Men så sket det så se di blidde inge. Det går helt enkelt inte att uttrycka hans känslor i ord, rädd Jens.


Regissör: Billy Wilder

Betyg:

C'era una volta in America / Once Upon a Time in America (1984)

När Once Upon a Time in America visades för första gången 1984 hade det gått 13 år sedan Sergio Leones senaste film hade premiär. 10 år hade han ägnat åt förberedelserna av den mastodontlånga (3h40min) gangsterfilmen.

Inledningen är som i flera andra Leone-filmer intresseväckande via ett sällsynt träffsäkert samspel mellan bild och ljud. Telefonen som bara ringer och ringer genom flera scener efter varandra och hela tiden skapar riktning mot var det ska ta vägen. Telefonsignalen river sönder scen efter scen och förklarar att någonting övergripande och viktigt har att höra med detta ringande. Ringande signaler som ska komma att knyta ihop hela historien.

I diskussionen efter har vi på många punkter skilda åsikter. Paul tycker att nivån mellan scenerna är ojämn och ibland är alldeles för förenklade till en grad där de känns platta. Mycket på grund av skådespelet som i vissa stunder inte är helt övertygande, enligt Paul. Jens håller om det sistnämnda i vissa fall men måste protestera på det stora hela. Enligt honom är filmen stark rakt igenom och rent ut sagt bättre än den betydligt mer romantiska "Gudfadern", ändå till de sista 20-30 minuterna när filmen veknar. Framförallt i tempo, vilket inte nödvändigtvis bör göra en avslutning sämre men i det här fallet går mycket förlorat och det blir inte riktigt ett värdigt slut. Man kan dock vända på det hela och se det som den hårda verkligheten att det är så det är. I filmer som "Cykeltjuven" och "Chinatown" blir det en helt annan effekt än här då ballongen, (om man ska våga dra till med en metafor) som under hela filmen blåsts upp, i slutet av de filmerna spräcks istället för att som här sakta pysa ut.

Kollar man på skådespeleriet i filmen kan man snabbt konstatera att De Niro får dra det absolut största lasset och övriga får försöka hänga på bäst de kan. I vissa fall lyckas det, som t.ex. William Forsythe som den den fule "Cockeye". I vissa fall lyckas det mindre bra, som t.ex. Larry Rapp i rollen som "Fat Moe". I de partier när gangstergänget är unga är barnskådespelarna svåra att klaga på, rörande roller rakt igenom. Paul har en teori om att problemet när De Niro är med i handlingen tar upp det hela till en så hög nivå att det inte går för de andra att hänga med. I och med det här skapas en obalans. Det hade varit intressant att se andra riktigt ansedda skådespelare, varför inte Jack Nicholson som "Max"?

Till Sergio Leones regi är det svårt att inte vara lite delad i tycket. Vissa saker i regin är fantastiska som hur han visar upp hur pojkarna som försöker vara gangsters bara är just små pojkar genom att låta dem skrämmas av sin egen spegelbild, och inte kunna motstå att äta upp en bakelse. Finns flera andra mycket fina liknande exempel. Det finns tyvärr vissa sämre sidor av regin också. I vissa scener tvingar Leone rollerna att själva förklara vad det är som händer genom repliker som inte alls låter bra i sammanhanget utan endast kan vara där för att förtydliga vad som händer, eller har hänt. Inte vidare stiligt.

Innan vi glömmer det: Musiken! Ennio Morricone! Han gör det igen!

I filmen visas karaktären "Noodles" (De Niro) i tre olika åldrar. Impulsiv ungdom, man i sina bästa år och man efter sina bästa år. En fråga som väcktes hos oss var ifall filmen inte faktiskt hade blivit bättre med en omskriven historia där man helt raderar den gamla versionen av "Noodles" perspektiv. För att göra det här hade historien behövt en viss omskrivning men egentligen mindre detaljer. Filmen hade blivit mer koncis och det hade kunnat sluta på precis samma sätt men via den här vägen mer kraftfullt. Vi vill inte säga mer med risk för att avslöja saker och ting, men se filmen och kom sen och prata med oss så utlovar vi mer intimitet och detaljrikedom!

Regi: Sergio Leone

Betyg:

Зеркало / Spegeln (1975)

Spegeln börjar med att en stammande ung man botas från sina talproblem av hypnosbehandling, han förkunnar: "Jag kan tala!" Tarkovskij kan nu obehindrat titta in i sin spegel och berätta för världen vad han ser. Det han ser berättar han med hjälp av en döende mans minnen från barndomen och övriga livet som ploppar upp ett efter ett.

En betraktelse från Paul är det mycket väl kan finnas en viss röd tråd mellan varje scen och minne. Hur ett litet fragment från det senaste minnet man ge en association som väckt nästa minne. Det är ju ofta så tankens väg går - en tanke som leder vidare till en annan tanke har någon typ av koppling som inte ofta vid en första anblick är vidare logisk. På samma sätt kan Tarkovskij ha byggt upp scenerna.

Scenerna i filmen är ofta mycket abstrakta och utan starka tydliga kopplingar. De är från ett antal olika tider i hans liv och det blir förvirrande att veta var man är det samma skådespelare gör olika roller i flera tider. Ibland är det svartvitt, ibland i färg, ibland något däremellan. Där här skapar total förvirring för en pedant som vill förstå allt. Under hela filmen satt vi och försökte jaga förklaringar men förgäves. Antagligen är det så att att den enda heltäckande förklaringen inte går att se om man inte är Tarkovskij själv. När man ser tillbaka på de flesta filmer ser man den som en linje, här är dock känslan efteråt att det är en smet man har bevittnat. En mycket vacker smet ska sägas!

Under filmen får man stundtals se hur kontrollerat det ryska samhället var under Stalin-tiden. Det är så ytterst tydligt i en scen där en kvinna tvingas springa till tidningstryckeriet i panik för att, som vi förstod det, var rädd för att missat något som bör varit censurbelagt enligt herr Stalin. Denna herre som demonstrativt figurerar på en affisch i bakgrunden när hon stressat läser igen det hon skulle korrigerat. Tarkovskij har en speciell förmåga att vara medveten om exakt var tittaren placerar sina ögon på bilden. Han vågar låta relativt betydande saker ta väldigt liten plats i bild men är ändå alltid säker på att det inte går betraktarna förbi då det är rätt placerat.

I övrigt har filmen ett strålande vackert foto och kameraarbetet är superbt (Paul har många nya favoritscener). Ett återkommande inslag i filmen är uppläsande av poesi gjord av hans pappa Arseny Tarkovskij. Dikterna fångar ofta känslan i bilden vackert och Jens reagerade flera gånger på att speciellt avslutningsraderna i dikterna var dräpande vackra gång på gång.

Det är väldigt vanligt att filmskapare för att hylla sina idoler slänger in deras gamla filmaffischer som en snygg detalj i bakgrunden för att hylla föregångarna (ett väldigt tydligt exempel är "Nuovo Cinema Paradiso" där det ständigt är nya affischer av gamla filmer i bakgrunden). Tarkovkij kör en fräckis och har i en scen med affischen av sin egen film "Andrei Rublev".

Regi: Andrej Tarkovskij

Betyg:

The Godfather III / Gudfadern III (1990)

I recensionen av tvåan pratade vi om hur vissa saker går igen i filmerna i den här trilogin. På samma sätt som i ettan och tvåan börjar det hela med en stor italiensk fest med hela familjen och nära och kära samlade och upplösningen innehåller på samma sätt som föregångarna ett crescendo av mäktig musik avnjuten av familjen varvat med beställningsmord på flera håll och kanter.

Medan tvåan bara kom två år efter ettan gavs ut har det här gått sexton år sedan tvåan kom. Lika lång tid har gått i historien. Besättningen i aktörsfärjan har ändrats en hel del men de viktigaste består: Al Pacino spelar självklart fortfarande titelrollen, Diane Keaton spelar Kay Adams och Talia Shire spelar Connie Corleone. Lite roligt är också att Michael Corleones dotter Mary spelas av Francis Ford Coppolas dotter Sofia, som även som nyfödd gjorde rollen som spädbarnet under "dopscenen" i den första Gudfadern-filmen. Både dessa roller gör hon med bravur!

Av de nytillkomna skådespelarna gör Andy Garcia som Sonnys (från den första filmen) son Vincent Mancini en mycket bra roll som han också Oscars-nominerades för. Härligt att se hur han fångar samma känsla av temperament som fanns i karaktärens far. Tyvärr måste vi däremot säga att Franc D'Ambrosio i sin roll som Michaels son och Marys bror Anthony inte alls övertygar. Överkyschigt och stelt skådespel från hans sida för det mesta.

Det är fräckt hur Michaels personlighet återigen får så stort utrymme och hur det i den här filmen kommer fram ytterligare en stark sida av honom i hans personlighetsutveckling. Här är han ofta ångerfull och reflekterande över hans förflutna. Han vill bara bort från allt det gamla men det går inte, bara hans bakgrund får alla hans gamla vänner och fiender att alltid räkna med honom i den undre världens stora maktspel. 

Ytterligare kuriosa är att både Francis Ford Coppola och Mario Puzo ville att filmen skulle gå under titeln "The Death of Michael Corleone" men Paramount Pictures vägrade gå med på att låta den heta det. "The Death of Michael Corleone" är utan att säga för mycket både en logisk, mycket smart och tolkningsbar titel som ramar in hela historien. Både Coppola och Puzo ville se den här filmen mer som en epilog till "den riktiga" Gudfadern-historien som enligt dem skulle rymmas i två filmer. Något som vi båda skriver under totalt på, det här ett bra avslut och en fin inramning av serien men filmen innehåller inte egentligen någon historia. Det här gör att den ibland är en aning platt och djupet från de föregående finns inte riktigt där. Man kan dock gissa att både Coppola och Puzo var fullt medvetna om att filmen skulle bli sådan och egentligen gör den sig ganska bra i den formen. Enligt oss är det en viktig tanke att utgå ifrån när man ser Gudfadern III att det inte är Gudfadern III en enorm storfilm i stil med de två första utan helt enkelt ett avslut på dem. Ett epilog precis som Coppola och Puzo ville ha det.

Vi har nu bestämt att vi nu ska åka till Italien, sno två cyklar där och åka runt och äta oliver, pasta, tomatsoppor, äkta siciliensk jungruolivolja ost, dricka härliga viner och framförallt jaga små kulturella cinematek. Och kanske som krona på verket, som Paul så fint nämnde under filmen, ta och gifta sig när man ändå är där. För de fina miljöernas skull så klart och trevligheten med italienska bröllop. Får två manliga kusiner ingå äktenskap där nere måntro, undrar Jens? Paul lugnar Jens med en fin kommentar om att "Eftersom vi är svenska, så behöver vi i alla fall inte få Påvens välsignelse." Mot oändligheten och vidare!

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg:

The Godfather II / Gudfadern II (1974)

Efter att ha sett den andra filmen i Gudfadern-trilogin kommer vi snabbt in på en jämförelse mellan ettan och tvåan och kan båda två ganska snabbt konstatera att den senare är betydligt mörkare medan den första är mer behaglig att titta på. Tvåan har inte samma avslappnade karaktär som ettan där tiden går kronologiskt i lugn takt och man blir introducerad till familjen och följer den tätt inpå genom hela filmen. Tvåan är spretigare, det hoppar fram och tillbaka mellan när Vito Corleone är ung och tar sig uppåt i "tjänst-och-gentjänst-världen" och längre fram i tiden när hans son Michael blir äldre och tar ett stadigare och stadigare grepp om nätverket hans pappa byggt upp. I tvåan är historien mer centrerad kring Michael och Vito och familjemedlemmarna runt dem är mer biroller som kommer och går.

Varför ettan är lugnare är möjligtvis på grund av att det är just harmoniska Don Vito som sitter i Gudfadernpositionen men så fort Michael får chans att sätta sig blir knepen desto mer invecklade och labyrinten snårigare. Man kan säga att ettan är en uppbyggnad där man ser Michael fylla stolen efter sin far och få en mördares iskalla kyla medan tvåan visar hur han förvandlas från kyla till psykopatisk galenskap och paranoia. Man ser hur det kan vara lättare att skapa något från grunden som Vito gjorde än att ta efter någon annans tidigare position, rent psykiskt. För att kunna se det måste man se båda filmerna, annars missar man helheten.

Jens föredrar tvåan som film tack vare dess innehåll av ett helt annat djup och komplexitet främst psykologiskt vilket han tycker höjer den högre än sin föregångare. Paul mumlar något om att Jens ska sova hos fiskarna i natt och vår bådas slutsats blir därför att att filmerna egentligen inte ska betraktas som två enskilda, utan bara två delar ur samma berättelse (vilket ju är precis vad de är). Ettan och tvåan är mycket olika till sin karaktär vilket gör att de kompletterar varandra. Ettan är enklare och ger en helhetskänsla för livet i familjen Corleone, tvåan innehåller dels bakgrundsberättelsen och även en djupdykning i familjens överhuvuds psyke. Två nödvändiga delar.

Partierna där Vito växer upp är fantastiska. Vackra landsskap, härlig kostym. Filmseriens bästa sekvenser enligt oss båda. Robert de Niro stärker här sin ställning som Jens favoritskådespelare. Han är en man som behärskar många uppgifter: I Gudfadern lyckas han med den inte helt tacksamma uppgiften att leva upp till Marlon Brandos porträtt av Vito från första filmen, i "Brazil" gör han istället en fantastiskt komiskt biroll som terroristmisstänkt luftkonditioneringsreparatör och i "Taxi Driver" är det en en psykopats vansinne han fångar i sitt skådespel. Lägg utöver detta bara till rollerna i "1900", "Once Upon a Time in America", "The Deer Hunter", "Raging Bull" med flera så borde ni fatta grejen. Slutligen vill vi i den här hyllningen framhäva hans lekfulla, nyckfulla blick och leende som känns igen i nästan alla hans roller och trots skillnaderna ger dem den typiska "De Niro-känslan".

En snygg sak i Gudfadern II är hur en variant av den av oss hyllade "dop-scenen" i första filmen förekommer även i den andra filmen. På samma sätt är det väldigt starka kontraster mellan det lugna vardagslivet i familjen och beställningsmorden som utförs av deras torpeder. Scenen ges inte lika mycket utrymme här vilket gör att den naturligt inte alls blir lika stark men roligt med en sådan upprepelse. Det finns även andra exempel på återkommande strukturer så som att båda filmerna startar med en stor italiensk fest, vars innebörd är något kristet men visar också väldigt träffsäkert upp Maffians riktiga ansikte. Värdiga inledningar till episka filmer!

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg:

The Godfather / Gudfadern (1972)

När vi sätter oss ner för att titta på Gudfadern tillsammans känns det som att vi tar oss an en riktigt tungviktare i filmhistorien, en riktigt Don. Vi har båda två sett den innan men det är någonting speciellt över att se den på riktigt med var sin te-kopp på en tisdagskväll.

Don Corleone/Gudfadern (Marlon Brando) är en av de riktigt stora makthavarna i New Yorks maffiavärld på 40-talet. En värld som domineras av Corleone-familjen och fem andra starka maffiafamiljer. Mellan dessa familjer är det en ständigt maktkamp och ingen vill släppa sina positioner på något sätt. Alla gör allt för deras egen familjs vinning, "nothing personal, just bussiness" är vad som gäller oavsett om det är kallsinniga mord det handlar. I Corleone-familjen ges utöver Don själv hans son Santino "Sonny" Corleone (James Caan) mest framträdande i affärerna med sitt hetlevrade temperament. En av Santinos börder, Michael Corleone (Al Pacino), har däremot bestämt sig för att gå en annan väg och aldrig bli djupt indragen i familjens kriminella affärer. Någonting som blir svårare och svårare ju snårigare maffiavärldens förhållanden blir och ett fullskaligt krig mellan de olika familjerna verkar stunda.

Gudfadern är ett av få exempel på en ruggigt lyckad filmatisering av en bok ("Gudfadern", Mario Puzo). Ofta när filmer görs efter bokmanus är det så mycket som inte får plats, och ofta upplever vi att vi saknar delar även om vi inte läst boken och att en röd tråd och helhetskänsla således går förlorad när manuset blir minimiserat för att få plats i filmformat. Känslan av den avsaknaden och tomheten existerar inte alls här. Då ingen av oss läst originalboken kan vi egentligen inte säkert uttala oss om det här men det känns som att ingenting alls relevant för helheten har gått förlorat. Självklart är det här betydande att Coppola och Puzo skrev filmens manus tillsammans. En annan stor anledning till det här måste vara modet att, istället för att komprimera allt till en tvåtimmars-rulle, ge boken det utrymme den behöver i form av en trilogi med 8-9 timmars film allt som allt med möjligt extra svängrum för nödvändiga filmdetaljer.

Längden på filmerna ger dessutom möjlighet till att hålla det förhållandevis låga tempot genom en stor del av filmen. Ett tempo som är nödvändigt för att man fullt ska kunna komma in i berättelsen, förstå hela situationen och således med den bakgrunden kunna begripa komplexiteten i varje val av agerande som karaktärerna gör i svåra knipor. En anledning till att tempot kan uppfattas lågt är att det sällan är direkt kroppslig handling, utan mycket dialog och mycket återhållsamt skådespel som förstärker. Men när det tas till våld i filmen släpps bromsarna direkt och det är riktigt våldsamt.

Det är först under en sekvens i slutskedet av filmen som spänningen når sin absoluta kulmen. "Dopsekvensen" är gjord i 24-karat; stillsamheten blandad med våldsamheten hopbundet av Bachs Passacaglia och Fuga i C-moll (BWV 582) toppat med kylan i Al Pacinos ögon.

Kostymen i filmen är ofta en fröjd för ögot, men tyvärr måste vi säga att det hade kunnat göras bättre. Den må vara snygg men jämför man med filmer som "Chinatown", "The Scarlet Pimpernel" och "Gone with the Wind" är helheten inte i samma klass även förutsättningar verkligen fanns där.

Under hela filmen är man som tittare djupt indragen i det som händer och lever med i filmen, när den börjar rundas av vill man inte att den ska ta slut. Gudfadern är en självklar "måste-se-film" och en av de med allra starkast kult-status. Den är ganska lättsmält och attraherar en väldigt bred publik. Även om Gudfadern inte är den bästa film någon av oss sett tycker vi ändå att den hade varit en mycket rättmätig etta på IMDB:s topplista...

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: