I recensionen av tvåan pratade vi om hur vissa saker går igen i filmerna i den här trilogin. På samma sätt som i ettan och tvåan börjar det hela med en stor italiensk fest med hela familjen och nära och kära samlade och upplösningen innehåller på samma sätt som föregångarna ett crescendo av mäktig musik avnjuten av familjen varvat med beställningsmord på flera håll och kanter.
Medan tvåan bara kom två år efter ettan gavs ut har det här gått sexton år sedan tvåan kom. Lika lång tid har gått i historien. Besättningen i aktörsfärjan har ändrats en hel del men de viktigaste består: Al Pacino spelar självklart fortfarande titelrollen, Diane Keaton spelar Kay Adams och Talia Shire spelar Connie Corleone. Lite roligt är också att Michael Corleones dotter Mary spelas av Francis Ford Coppolas dotter Sofia, som även som nyfödd gjorde rollen som spädbarnet under "dopscenen" i den första Gudfadern-filmen. Både dessa roller gör hon med bravur!
Av de nytillkomna skådespelarna gör Andy Garcia som Sonnys (från den första filmen) son Vincent Mancini en mycket bra roll som han också Oscars-nominerades för. Härligt att se hur han fångar samma känsla av temperament som fanns i karaktärens far. Tyvärr måste vi däremot säga att Franc D'Ambrosio i sin roll som Michaels son och Marys bror Anthony inte alls övertygar. Överkyschigt och stelt skådespel från hans sida för det mesta.
Det är fräckt hur Michaels personlighet återigen får så stort utrymme och hur det i den här filmen kommer fram ytterligare en stark sida av honom i hans personlighetsutveckling. Här är han ofta ångerfull och reflekterande över hans förflutna. Han vill bara bort från allt det gamla men det går inte, bara hans bakgrund får alla hans gamla vänner och fiender att alltid räkna med honom i den undre världens stora maktspel.
Ytterligare kuriosa är att både Francis Ford Coppola och Mario Puzo ville att filmen skulle gå under titeln "The Death of Michael Corleone" men Paramount Pictures vägrade gå med på att låta den heta det. "The Death of Michael Corleone" är utan att säga för mycket både en logisk, mycket smart och tolkningsbar titel som ramar in hela historien. Både Coppola och Puzo ville se den här filmen mer som en epilog till "den riktiga" Gudfadern-historien som enligt dem skulle rymmas i två filmer. Något som vi båda skriver under totalt på, det här ett bra avslut och en fin inramning av serien men filmen innehåller inte egentligen någon historia. Det här gör att den ibland är en aning platt och djupet från de föregående finns inte riktigt där. Man kan dock gissa att både Coppola och Puzo var fullt medvetna om att filmen skulle bli sådan och egentligen gör den sig ganska bra i den formen. Enligt oss är det en viktig tanke att utgå ifrån när man ser Gudfadern III att det inte är Gudfadern III en enorm storfilm i stil med de två första utan helt enkelt ett avslut på dem. Ett epilog precis som Coppola och Puzo ville ha det.
Vi har nu bestämt att vi nu ska åka till Italien, sno två cyklar där och åka runt och äta oliver, pasta, tomatsoppor, äkta siciliensk jungruolivolja ost, dricka härliga viner och framförallt jaga små kulturella cinematek. Och kanske som krona på verket, som Paul så fint nämnde under filmen, ta och gifta sig när man ändå är där. För de fina miljöernas skull så klart och trevligheten med italienska bröllop. Får två manliga kusiner ingå äktenskap där nere måntro, undrar Jens? Paul lugnar Jens med en fin kommentar om att "Eftersom vi är svenska, så behöver vi i alla fall inte få Påvens välsignelse." Mot oändligheten och vidare!
Regi: Francis Ford Coppola
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar