Spegeln börjar med att en stammande ung man botas från sina talproblem av hypnosbehandling, han förkunnar: "Jag kan tala!" Tarkovskij kan nu obehindrat titta in i sin spegel och berätta för världen vad han ser. Det han ser berättar han med hjälp av en döende mans minnen från barndomen och övriga livet som ploppar upp ett efter ett.
En betraktelse från Paul är det mycket väl kan finnas en viss röd tråd mellan varje scen och minne. Hur ett litet fragment från det senaste minnet man ge en association som väckt nästa minne. Det är ju ofta så tankens väg går - en tanke som leder vidare till en annan tanke har någon typ av koppling som inte ofta vid en första anblick är vidare logisk. På samma sätt kan Tarkovskij ha byggt upp scenerna.
Scenerna i filmen är ofta mycket abstrakta och utan starka tydliga kopplingar. De är från ett antal olika tider i hans liv och det blir förvirrande att veta var man är det samma skådespelare gör olika roller i flera tider. Ibland är det svartvitt, ibland i färg, ibland något däremellan. Där här skapar total förvirring för en pedant som vill förstå allt. Under hela filmen satt vi och försökte jaga förklaringar men förgäves. Antagligen är det så att att den enda heltäckande förklaringen inte går att se om man inte är Tarkovskij själv. När man ser tillbaka på de flesta filmer ser man den som en linje, här är dock känslan efteråt att det är en smet man har bevittnat. En mycket vacker smet ska sägas!
Under filmen får man stundtals se hur kontrollerat det ryska samhället var under Stalin-tiden. Det är så ytterst tydligt i en scen där en kvinna tvingas springa till tidningstryckeriet i panik för att, som vi förstod det, var rädd för att missat något som bör varit censurbelagt enligt herr Stalin. Denna herre som demonstrativt figurerar på en affisch i bakgrunden när hon stressat läser igen det hon skulle korrigerat. Tarkovskij har en speciell förmåga att vara medveten om exakt var tittaren placerar sina ögon på bilden. Han vågar låta relativt betydande saker ta väldigt liten plats i bild men är ändå alltid säker på att det inte går betraktarna förbi då det är rätt placerat.
I övrigt har filmen ett strålande vackert foto och kameraarbetet är superbt (Paul har många nya favoritscener). Ett återkommande inslag i filmen är uppläsande av poesi gjord av hans pappa Arseny Tarkovskij. Dikterna fångar ofta känslan i bilden vackert och Jens reagerade flera gånger på att speciellt avslutningsraderna i dikterna var dräpande vackra gång på gång.
Det är väldigt vanligt att filmskapare för att hylla sina idoler slänger in deras gamla filmaffischer som en snygg detalj i bakgrunden för att hylla föregångarna (ett väldigt tydligt exempel är "Nuovo Cinema Paradiso" där det ständigt är nya affischer av gamla filmer i bakgrunden). Tarkovkij kör en fräckis och har i en scen med affischen av sin egen film "Andrei Rublev".
Regi: Andrej Tarkovskij
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar