När vi sätter oss ner för att titta på Gudfadern tillsammans känns det som att vi tar oss an en riktigt tungviktare i filmhistorien, en riktigt Don. Vi har båda två sett den innan men det är någonting speciellt över att se den på riktigt med var sin te-kopp på en tisdagskväll.
Don Corleone/Gudfadern (Marlon Brando) är en av de riktigt stora makthavarna i New Yorks maffiavärld på 40-talet. En värld som domineras av Corleone-familjen och fem andra starka maffiafamiljer. Mellan dessa familjer är det en ständigt maktkamp och ingen vill släppa sina positioner på något sätt. Alla gör allt för deras egen familjs vinning, "nothing personal, just bussiness" är vad som gäller oavsett om det är kallsinniga mord det handlar. I Corleone-familjen ges utöver Don själv hans son Santino "Sonny" Corleone (James Caan) mest framträdande i affärerna med sitt hetlevrade temperament. En av Santinos börder, Michael Corleone (Al Pacino), har däremot bestämt sig för att gå en annan väg och aldrig bli djupt indragen i familjens kriminella affärer. Någonting som blir svårare och svårare ju snårigare maffiavärldens förhållanden blir och ett fullskaligt krig mellan de olika familjerna verkar stunda.
Gudfadern är ett av få exempel på en ruggigt lyckad filmatisering av en bok ("Gudfadern", Mario Puzo). Ofta när filmer görs efter bokmanus är det så mycket som inte får plats, och ofta upplever vi att vi saknar delar även om vi inte läst boken och att en röd tråd och helhetskänsla således går förlorad när manuset blir minimiserat för att få plats i filmformat. Känslan av den avsaknaden och tomheten existerar inte alls här. Då ingen av oss läst originalboken kan vi egentligen inte säkert uttala oss om det här men det känns som att ingenting alls relevant för helheten har gått förlorat. Självklart är det här betydande att Coppola och Puzo skrev filmens manus tillsammans. En annan stor anledning till det här måste vara modet att, istället för att komprimera allt till en tvåtimmars-rulle, ge boken det utrymme den behöver i form av en trilogi med 8-9 timmars film allt som allt med möjligt extra svängrum för nödvändiga filmdetaljer.
Längden på filmerna ger dessutom möjlighet till att hålla det förhållandevis låga tempot genom en stor del av filmen. Ett tempo som är nödvändigt för att man fullt ska kunna komma in i berättelsen, förstå hela situationen och således med den bakgrunden kunna begripa komplexiteten i varje val av agerande som karaktärerna gör i svåra knipor. En anledning till att tempot kan uppfattas lågt är att det sällan är direkt kroppslig handling, utan mycket dialog och mycket återhållsamt skådespel som förstärker. Men när det tas till våld i filmen släpps bromsarna direkt och det är riktigt våldsamt.
Det är först under en sekvens i slutskedet av filmen som spänningen når sin absoluta kulmen. "Dopsekvensen" är gjord i 24-karat; stillsamheten blandad med våldsamheten hopbundet av Bachs Passacaglia och Fuga i C-moll (BWV 582) toppat med kylan i Al Pacinos ögon.
Kostymen i filmen är ofta en fröjd för ögot, men tyvärr måste vi säga att det hade kunnat göras bättre. Den må vara snygg men jämför man med filmer som "Chinatown", "The Scarlet Pimpernel" och "Gone with the Wind" är helheten inte i samma klass även förutsättningar verkligen fanns där.
Under hela filmen är man som tittare djupt indragen i det som händer och lever med i filmen, när den börjar rundas av vill man inte att den ska ta slut. Gudfadern är en självklar "måste-se-film" och en av de med allra starkast kult-status. Den är ganska lättsmält och attraherar en väldigt bred publik. Även om Gudfadern inte är den bästa film någon av oss sett tycker vi ändå att den hade varit en mycket rättmätig etta på IMDB:s topplista...
Regi: Francis Ford Coppola
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar