Smultronstället (1957)

En film om åldrande och till synes insnöade gubbar. Om kärlek i olika tider, om döden och om barndomen som man alltid bär med sig. Den 24:e filmen i raden där Bergman haft en betydande roll i produktionen och han gjorde den vid ålder av 39, han håller ganska bra tempo den här killen!

Isak Borg (Victor Sjöström) är en gammal envis gubbe som av sin omgivning uppfattas som egoistisk och kallsinnig, ofta med goda skäl då han inte sänder vidare sympatiska signaler mot sina medmänniskor. Han är en yrkesmässigt framgångsrik doktor som precis ska till att få sin hedervärda doktorspromotion vid Lunds universitet. För att ta emot promotionen reser han från Stockholm neråt i landet tillsammans med sin svärdotter Marianne (Ingrid Thulin) som har bott hos Isak under en tid, de två har till en början dock starka negativa åsikter om varandra när de sätter sig tillsammans i bilen. Under resan träffar de Sara som påminner Isak om sin ungdomskärlek Sara (Bibi Andersson) och de låter henne tillsammans med sina två vänner Anders (Folke Sundquist) och Viktor (Björn Bjelfvenstam) få lift med dem.

Bergman verkar ha en förkärlek för vad man idag ofta kallar "road movies", både den här filmen och "Det sjunde inseglet" är exempel på när Bergman framgångsrikt använder sig av en yttre konkret resa för att låta det vara en symbol för en mer abstrakt resa inom huvudrollskaraktären psyke. Frågan man nu ställer sig är var den här resan tar vägen. Huvudkaraktären Isak hemsöks i sin sömn av obehagliga drömmar som handlar om hans egen ensamhet, död och bakgrund. Är vissa av drömmarna bilder av hur hans liv passerar revy inför döden? Eller är det bara väckarklockor som ska ge honom insikt om hur han själv är som människa för att han ska hinna förbättras sig innan hans sista stund är kommen?

Ett annat typiskt stilistiskt begrepp vi sett Bergman använda sig av är att låta dialoger bli till politiska debatter. I "Hets" var det väldigt tydligt i en diskussion om utbildning, här ser det ut på ett lite liknande sätt i en diskussion mellan Anders (som ska bli präst) och Viktor (som är väldigt naturvetenskapligt orienterad) om religionens vettighet där dialogen blir mycket argumentativ utifrån två olika synsätt där de båda får presentera sina argument för sin sak och svara på den andres. En argumentation som får en lite ny dimension när Isak vägrar ta ställning i frågan utan intar en neutral ställning. Tvärtemot de båda unga visar han möjligtvis upp möjligheten till att förena naturvetenskap och religion. Ett tecken är när han läser upp psalmen "Var är den vän, som jag överallt söker" i en vacker scen. Samtidigt verkar han i sina drömmar vilja ta avstånd från det strikta vetenskapliga, i en dröm ställs han inför en tentamen med svåra prov och latinska termer som ska översättas ordagrant, han lämnar denna tentamen med omdömet inkompetent av sin lärare.

I övrigt var filmen väl filmad med snygga detaljer och utföranden som gjorde scenövergångarna lena. Ett exempel är när en dörr öppnas och skuggor av träd lyser in på dörren och i nästa scen vandrar samma personer genom träden i skogen. 

En annan höjdpunkt var när Isak i en dröm ställs öga mot öga med sin gamla ungdomskärlek Sara som håller upp en spegel åt Isak att se i och uppmanade honom att ta en titt på sig själv i nuet - En gammal skröplig gubbe. Han förstår att en gubbe inte ens i drömmarna passar ihop med en ung mö. Kanske ett skrik från sitt inre på att sluta drömma och ta tag i verkligheten?

Att Bergman vid 39 års ålder gör en film om hur det är att vara gammal och möta döden är ju också rätt fräckt. Snacka om 40-årskris.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg:

 

Det sjunde inseglet (1957)

Riddaren Antonius Block (Max von Sydow) återvänder tillsammans med sin väpnare Jöns (Gunnar Björnstrand) från ett eländigt korståg. Det Sverige de återvänder till är ständigt hotat och plågat av digerdöden som drar fram likt dödens lie. Vid en strand möter Antonius döden (Bengt Ekerot) själv i egen hög person, som har kommit för att hämta honom. Antonius berättar att han inte ännu är redo för att gå vidare och utmanar döden på ett parti schack. Förutsättningarna är att ifall han vinner över döden så slipper vår käre riddare undan och blir fri. 

Antonius förstår att döden är ofrånkomlig men ser partiet schack som en möjlighet att köpa sig tid för att försöka få svar på vad som händer därefter men finner inga. Till och med döden själv är ovetande när Antonius frågar denne. Parallellt med att schackpartiet spelas gör Antonius och Jöns en resa tillsammans där de stöter på ett litet teatersällskap och ytterligare ett antal personer som gör dem följe. Döden är dem ständigt närvarande hack i häl och plockar folk åt både höger och vänster.

Det sjunde inseglet är en film med väldigt stark ställning i både Sverige och utomlands, filmen är troligtvis den de flesta associerar Bergman till. Det är som att det finns en dimma av mytomspunnenhet runtomkring filmen, den är en så stor del av den Svenska filmhistorien. Och visst finns det anledningar till det här. Ingen av oss kan påstå sig vara speciellt beresta bland Bergmans filmer men av de vi sett har den här någonting alldeles extra. Det finns en sådan enorm poetisk rymd runt hela filmen. Den ställer så många frågor, ger inga svar men sätter igång tankarna.

Bergman uppstigen på stege i full fart med att regissera ett mästerverk.

Filmen är mycket modig i hur den väldigt starkt och rakt tar upp ämnet religion, inkluderat döden. Det är intressant hur Bergman förlägger historien till medeltiden, perioden när kristendomen hade som allra starkast inflytande i samhället. Perioden när döden härjade som värst. Perioden som är perfekt för att berätta den här historien.

Filmen är riktad till så många människor; vi ska ju alla dö. I vad Jens anser vara filmens bästa scen blir det nästan som att Bergman själv via en roll får förklara varför han gjort filmen. Jöns frågar en målare (Gunnar Olsson) som målar dödsdansen varför han målar sådana kludderier och får svaret: 

-Jag tänkte att man skulle påminna folk om det faktum att de ska dö. 

Jöns: -Det blir dem väl inte gladare av?

Målaren: -Varför i helvete ska alla alltid göra folk glada?

Innan vi såg filmen var Jens orolig för att den skulle visa sig ovärdig den ställning den har fått i Sveriges filmhistoria. Men nu efteråt går det bara att konstatera att den är ett riktigt mästerverk.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg:

Sommaren med Monika (1953)

Kära läsare, först och främst vill vi förvarna för mycket flumighet och mycket upprepande av orden ”Sverige”, ”sommar” och ”kärlek” i kommande recension.

Monika (Harriet Andersson) och Harry (Lars Ekborg) svär varandra evig kärlek och säger att det alltid ska vara dem som vilket annat tonårspar som helst, redan där vet man att det inte kommer sluta bra. Dessa dagdrömmande, blåögda ynglingar. Suck!

Filmer tar upp på nära håll den klassiskt sommarförälskelsen, dess härlighet och dess brinnande passion. Men också vad som händer efter sommaren. Inom svensk populärkultur har sommar blivit lite av en synonym till den soliga kärleken som kommer övergå i mörkare höst. Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken" är ett annat exempel på svenskt storverk där dessa metaforer används.

Monika och Harry flyr tillsammans vardagslivets rutiner med jobb och familjeproblem. Tillsammans ger de sig ut i den östra skärgården för att tillbringa tid i varandras armar. Miljöerna i filmen är storslagna, Stockholmsområdet fångas i vackra bilder och hela skärgården fångas in i kameran. Fotot är fantastiskt och allting är väldigt väl regisserad av herr Bergman. De två världarna, centrala Stockholm kontra skärgårdens natur, skildras nästan som svart och vitt. Ute i naturen blir allting lättare och urmänniskan som skuttar runt och klättrar i träd (och båtar) kommer fram. Inne i stan byts det kläder stup i kvarten och cigaretterna röks i hastig takt. Resan ut från staden sker i en båtrunda genom kanalerna som visar Stockholms bästa sida. Återkomsten visas däremot med melankolisk musik och med bland annat en ångbåt som puffar ut kolsvart ånga i bakgrunden.

I omvärlden mottogs filmen på lite olika sätt.

Filmen var med sin öppna nakenhet revolutionerande på sin tid och bidrog till bilden av Sveriges som ett unikt sexuellt liberalt land. Månne Sveriges dragningskraft för turister ha ökat till följd av export av sådana här filmer?

Karaktären Monika har i filmen en mystisk dragningskraft som vi kan jämföra med på något sätt återfinna hos Botticellis "Venus födelse". Det är som att hon i filmen sätts i sin naturliga miljö och bara får gå loss för att hitta sin inre själ. Harry är i grunden lite utav Monikas motsats, han är inte lika impulsiv och stannar gärna upp mitt i livet för att reflektera och drömmande se ut mot horisonten. Detta kan ibland ge folk runt omkring honom viss ilska, till exempel när han gör det här i en bilkö.

Tillsammans skapar de en perfekt bild av den underbara svenska sommaren som ligger väldigt nära hjärtat hos oss båda skribenter. Solen, klipporna, nakenbadet, havet, vindarna, till och med regnet. Åh, vackra Svea Rike. (Vad som bör nämnas är att vi för stunden sitter och lyssnar på käre Evert Taube och blir fyllda av lite extra kärlek och finner oss själv sitt-dansandes, fnissandes och dirigerande till hans goa toner (vi skyller allt på Evert)).

Att de två huvudkaraktärerna är på helt olika våglängder syns så tydligt från åskådarens ögon men det kära uttrycket "kärleken är blind" är allt för aktuellt i deras egen värld. Att de är dömda att falla intar våra hjärnor rätt tidigt in i filmen. Dock kan det bidra till lugnare stämning allt efter att filmen fortgår samt leder fram till enligt Paul världens bästa scen (Jens suckar; "Det är ju för femtioelfte gången du säger det här, Paul!"). Möjligtvis originalet bakom Lady och Lufsen?

Regi: Ingmar Bergman

Betyg: