C'era una volta in America / Once Upon a Time in America (1984)

När Once Upon a Time in America visades för första gången 1984 hade det gått 13 år sedan Sergio Leones senaste film hade premiär. 10 år hade han ägnat åt förberedelserna av den mastodontlånga (3h40min) gangsterfilmen.

Inledningen är som i flera andra Leone-filmer intresseväckande via ett sällsynt träffsäkert samspel mellan bild och ljud. Telefonen som bara ringer och ringer genom flera scener efter varandra och hela tiden skapar riktning mot var det ska ta vägen. Telefonsignalen river sönder scen efter scen och förklarar att någonting övergripande och viktigt har att höra med detta ringande. Ringande signaler som ska komma att knyta ihop hela historien.

I diskussionen efter har vi på många punkter skilda åsikter. Paul tycker att nivån mellan scenerna är ojämn och ibland är alldeles för förenklade till en grad där de känns platta. Mycket på grund av skådespelet som i vissa stunder inte är helt övertygande, enligt Paul. Jens håller om det sistnämnda i vissa fall men måste protestera på det stora hela. Enligt honom är filmen stark rakt igenom och rent ut sagt bättre än den betydligt mer romantiska "Gudfadern", ändå till de sista 20-30 minuterna när filmen veknar. Framförallt i tempo, vilket inte nödvändigtvis bör göra en avslutning sämre men i det här fallet går mycket förlorat och det blir inte riktigt ett värdigt slut. Man kan dock vända på det hela och se det som den hårda verkligheten att det är så det är. I filmer som "Cykeltjuven" och "Chinatown" blir det en helt annan effekt än här då ballongen, (om man ska våga dra till med en metafor) som under hela filmen blåsts upp, i slutet av de filmerna spräcks istället för att som här sakta pysa ut.

Kollar man på skådespeleriet i filmen kan man snabbt konstatera att De Niro får dra det absolut största lasset och övriga får försöka hänga på bäst de kan. I vissa fall lyckas det, som t.ex. William Forsythe som den den fule "Cockeye". I vissa fall lyckas det mindre bra, som t.ex. Larry Rapp i rollen som "Fat Moe". I de partier när gangstergänget är unga är barnskådespelarna svåra att klaga på, rörande roller rakt igenom. Paul har en teori om att problemet när De Niro är med i handlingen tar upp det hela till en så hög nivå att det inte går för de andra att hänga med. I och med det här skapas en obalans. Det hade varit intressant att se andra riktigt ansedda skådespelare, varför inte Jack Nicholson som "Max"?

Till Sergio Leones regi är det svårt att inte vara lite delad i tycket. Vissa saker i regin är fantastiska som hur han visar upp hur pojkarna som försöker vara gangsters bara är just små pojkar genom att låta dem skrämmas av sin egen spegelbild, och inte kunna motstå att äta upp en bakelse. Finns flera andra mycket fina liknande exempel. Det finns tyvärr vissa sämre sidor av regin också. I vissa scener tvingar Leone rollerna att själva förklara vad det är som händer genom repliker som inte alls låter bra i sammanhanget utan endast kan vara där för att förtydliga vad som händer, eller har hänt. Inte vidare stiligt.

Innan vi glömmer det: Musiken! Ennio Morricone! Han gör det igen!

I filmen visas karaktären "Noodles" (De Niro) i tre olika åldrar. Impulsiv ungdom, man i sina bästa år och man efter sina bästa år. En fråga som väcktes hos oss var ifall filmen inte faktiskt hade blivit bättre med en omskriven historia där man helt raderar den gamla versionen av "Noodles" perspektiv. För att göra det här hade historien behövt en viss omskrivning men egentligen mindre detaljer. Filmen hade blivit mer koncis och det hade kunnat sluta på precis samma sätt men via den här vägen mer kraftfullt. Vi vill inte säga mer med risk för att avslöja saker och ting, men se filmen och kom sen och prata med oss så utlovar vi mer intimitet och detaljrikedom!

Regi: Sergio Leone

Betyg:

Зеркало / Spegeln (1975)

Spegeln börjar med att en stammande ung man botas från sina talproblem av hypnosbehandling, han förkunnar: "Jag kan tala!" Tarkovskij kan nu obehindrat titta in i sin spegel och berätta för världen vad han ser. Det han ser berättar han med hjälp av en döende mans minnen från barndomen och övriga livet som ploppar upp ett efter ett.

En betraktelse från Paul är det mycket väl kan finnas en viss röd tråd mellan varje scen och minne. Hur ett litet fragment från det senaste minnet man ge en association som väckt nästa minne. Det är ju ofta så tankens väg går - en tanke som leder vidare till en annan tanke har någon typ av koppling som inte ofta vid en första anblick är vidare logisk. På samma sätt kan Tarkovskij ha byggt upp scenerna.

Scenerna i filmen är ofta mycket abstrakta och utan starka tydliga kopplingar. De är från ett antal olika tider i hans liv och det blir förvirrande att veta var man är det samma skådespelare gör olika roller i flera tider. Ibland är det svartvitt, ibland i färg, ibland något däremellan. Där här skapar total förvirring för en pedant som vill förstå allt. Under hela filmen satt vi och försökte jaga förklaringar men förgäves. Antagligen är det så att att den enda heltäckande förklaringen inte går att se om man inte är Tarkovskij själv. När man ser tillbaka på de flesta filmer ser man den som en linje, här är dock känslan efteråt att det är en smet man har bevittnat. En mycket vacker smet ska sägas!

Under filmen får man stundtals se hur kontrollerat det ryska samhället var under Stalin-tiden. Det är så ytterst tydligt i en scen där en kvinna tvingas springa till tidningstryckeriet i panik för att, som vi förstod det, var rädd för att missat något som bör varit censurbelagt enligt herr Stalin. Denna herre som demonstrativt figurerar på en affisch i bakgrunden när hon stressat läser igen det hon skulle korrigerat. Tarkovskij har en speciell förmåga att vara medveten om exakt var tittaren placerar sina ögon på bilden. Han vågar låta relativt betydande saker ta väldigt liten plats i bild men är ändå alltid säker på att det inte går betraktarna förbi då det är rätt placerat.

I övrigt har filmen ett strålande vackert foto och kameraarbetet är superbt (Paul har många nya favoritscener). Ett återkommande inslag i filmen är uppläsande av poesi gjord av hans pappa Arseny Tarkovskij. Dikterna fångar ofta känslan i bilden vackert och Jens reagerade flera gånger på att speciellt avslutningsraderna i dikterna var dräpande vackra gång på gång.

Det är väldigt vanligt att filmskapare för att hylla sina idoler slänger in deras gamla filmaffischer som en snygg detalj i bakgrunden för att hylla föregångarna (ett väldigt tydligt exempel är "Nuovo Cinema Paradiso" där det ständigt är nya affischer av gamla filmer i bakgrunden). Tarkovkij kör en fräckis och har i en scen med affischen av sin egen film "Andrei Rublev".

Regi: Andrej Tarkovskij

Betyg:

The Godfather III / Gudfadern III (1990)

I recensionen av tvåan pratade vi om hur vissa saker går igen i filmerna i den här trilogin. På samma sätt som i ettan och tvåan börjar det hela med en stor italiensk fest med hela familjen och nära och kära samlade och upplösningen innehåller på samma sätt som föregångarna ett crescendo av mäktig musik avnjuten av familjen varvat med beställningsmord på flera håll och kanter.

Medan tvåan bara kom två år efter ettan gavs ut har det här gått sexton år sedan tvåan kom. Lika lång tid har gått i historien. Besättningen i aktörsfärjan har ändrats en hel del men de viktigaste består: Al Pacino spelar självklart fortfarande titelrollen, Diane Keaton spelar Kay Adams och Talia Shire spelar Connie Corleone. Lite roligt är också att Michael Corleones dotter Mary spelas av Francis Ford Coppolas dotter Sofia, som även som nyfödd gjorde rollen som spädbarnet under "dopscenen" i den första Gudfadern-filmen. Både dessa roller gör hon med bravur!

Av de nytillkomna skådespelarna gör Andy Garcia som Sonnys (från den första filmen) son Vincent Mancini en mycket bra roll som han också Oscars-nominerades för. Härligt att se hur han fångar samma känsla av temperament som fanns i karaktärens far. Tyvärr måste vi däremot säga att Franc D'Ambrosio i sin roll som Michaels son och Marys bror Anthony inte alls övertygar. Överkyschigt och stelt skådespel från hans sida för det mesta.

Det är fräckt hur Michaels personlighet återigen får så stort utrymme och hur det i den här filmen kommer fram ytterligare en stark sida av honom i hans personlighetsutveckling. Här är han ofta ångerfull och reflekterande över hans förflutna. Han vill bara bort från allt det gamla men det går inte, bara hans bakgrund får alla hans gamla vänner och fiender att alltid räkna med honom i den undre världens stora maktspel. 

Ytterligare kuriosa är att både Francis Ford Coppola och Mario Puzo ville att filmen skulle gå under titeln "The Death of Michael Corleone" men Paramount Pictures vägrade gå med på att låta den heta det. "The Death of Michael Corleone" är utan att säga för mycket både en logisk, mycket smart och tolkningsbar titel som ramar in hela historien. Både Coppola och Puzo ville se den här filmen mer som en epilog till "den riktiga" Gudfadern-historien som enligt dem skulle rymmas i två filmer. Något som vi båda skriver under totalt på, det här ett bra avslut och en fin inramning av serien men filmen innehåller inte egentligen någon historia. Det här gör att den ibland är en aning platt och djupet från de föregående finns inte riktigt där. Man kan dock gissa att både Coppola och Puzo var fullt medvetna om att filmen skulle bli sådan och egentligen gör den sig ganska bra i den formen. Enligt oss är det en viktig tanke att utgå ifrån när man ser Gudfadern III att det inte är Gudfadern III en enorm storfilm i stil med de två första utan helt enkelt ett avslut på dem. Ett epilog precis som Coppola och Puzo ville ha det.

Vi har nu bestämt att vi nu ska åka till Italien, sno två cyklar där och åka runt och äta oliver, pasta, tomatsoppor, äkta siciliensk jungruolivolja ost, dricka härliga viner och framförallt jaga små kulturella cinematek. Och kanske som krona på verket, som Paul så fint nämnde under filmen, ta och gifta sig när man ändå är där. För de fina miljöernas skull så klart och trevligheten med italienska bröllop. Får två manliga kusiner ingå äktenskap där nere måntro, undrar Jens? Paul lugnar Jens med en fin kommentar om att "Eftersom vi är svenska, så behöver vi i alla fall inte få Påvens välsignelse." Mot oändligheten och vidare!

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: