The Godfather II / Gudfadern II (1974)

Efter att ha sett den andra filmen i Gudfadern-trilogin kommer vi snabbt in på en jämförelse mellan ettan och tvåan och kan båda två ganska snabbt konstatera att den senare är betydligt mörkare medan den första är mer behaglig att titta på. Tvåan har inte samma avslappnade karaktär som ettan där tiden går kronologiskt i lugn takt och man blir introducerad till familjen och följer den tätt inpå genom hela filmen. Tvåan är spretigare, det hoppar fram och tillbaka mellan när Vito Corleone är ung och tar sig uppåt i "tjänst-och-gentjänst-världen" och längre fram i tiden när hans son Michael blir äldre och tar ett stadigare och stadigare grepp om nätverket hans pappa byggt upp. I tvåan är historien mer centrerad kring Michael och Vito och familjemedlemmarna runt dem är mer biroller som kommer och går.

Varför ettan är lugnare är möjligtvis på grund av att det är just harmoniska Don Vito som sitter i Gudfadernpositionen men så fort Michael får chans att sätta sig blir knepen desto mer invecklade och labyrinten snårigare. Man kan säga att ettan är en uppbyggnad där man ser Michael fylla stolen efter sin far och få en mördares iskalla kyla medan tvåan visar hur han förvandlas från kyla till psykopatisk galenskap och paranoia. Man ser hur det kan vara lättare att skapa något från grunden som Vito gjorde än att ta efter någon annans tidigare position, rent psykiskt. För att kunna se det måste man se båda filmerna, annars missar man helheten.

Jens föredrar tvåan som film tack vare dess innehåll av ett helt annat djup och komplexitet främst psykologiskt vilket han tycker höjer den högre än sin föregångare. Paul mumlar något om att Jens ska sova hos fiskarna i natt och vår bådas slutsats blir därför att att filmerna egentligen inte ska betraktas som två enskilda, utan bara två delar ur samma berättelse (vilket ju är precis vad de är). Ettan och tvåan är mycket olika till sin karaktär vilket gör att de kompletterar varandra. Ettan är enklare och ger en helhetskänsla för livet i familjen Corleone, tvåan innehåller dels bakgrundsberättelsen och även en djupdykning i familjens överhuvuds psyke. Två nödvändiga delar.

Partierna där Vito växer upp är fantastiska. Vackra landsskap, härlig kostym. Filmseriens bästa sekvenser enligt oss båda. Robert de Niro stärker här sin ställning som Jens favoritskådespelare. Han är en man som behärskar många uppgifter: I Gudfadern lyckas han med den inte helt tacksamma uppgiften att leva upp till Marlon Brandos porträtt av Vito från första filmen, i "Brazil" gör han istället en fantastiskt komiskt biroll som terroristmisstänkt luftkonditioneringsreparatör och i "Taxi Driver" är det en en psykopats vansinne han fångar i sitt skådespel. Lägg utöver detta bara till rollerna i "1900", "Once Upon a Time in America", "The Deer Hunter", "Raging Bull" med flera så borde ni fatta grejen. Slutligen vill vi i den här hyllningen framhäva hans lekfulla, nyckfulla blick och leende som känns igen i nästan alla hans roller och trots skillnaderna ger dem den typiska "De Niro-känslan".

En snygg sak i Gudfadern II är hur en variant av den av oss hyllade "dop-scenen" i första filmen förekommer även i den andra filmen. På samma sätt är det väldigt starka kontraster mellan det lugna vardagslivet i familjen och beställningsmorden som utförs av deras torpeder. Scenen ges inte lika mycket utrymme här vilket gör att den naturligt inte alls blir lika stark men roligt med en sådan upprepelse. Det finns även andra exempel på återkommande strukturer så som att båda filmerna startar med en stor italiensk fest, vars innebörd är något kristet men visar också väldigt träffsäkert upp Maffians riktiga ansikte. Värdiga inledningar till episka filmer!

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg:

The Godfather / Gudfadern (1972)

När vi sätter oss ner för att titta på Gudfadern tillsammans känns det som att vi tar oss an en riktigt tungviktare i filmhistorien, en riktigt Don. Vi har båda två sett den innan men det är någonting speciellt över att se den på riktigt med var sin te-kopp på en tisdagskväll.

Don Corleone/Gudfadern (Marlon Brando) är en av de riktigt stora makthavarna i New Yorks maffiavärld på 40-talet. En värld som domineras av Corleone-familjen och fem andra starka maffiafamiljer. Mellan dessa familjer är det en ständigt maktkamp och ingen vill släppa sina positioner på något sätt. Alla gör allt för deras egen familjs vinning, "nothing personal, just bussiness" är vad som gäller oavsett om det är kallsinniga mord det handlar. I Corleone-familjen ges utöver Don själv hans son Santino "Sonny" Corleone (James Caan) mest framträdande i affärerna med sitt hetlevrade temperament. En av Santinos börder, Michael Corleone (Al Pacino), har däremot bestämt sig för att gå en annan väg och aldrig bli djupt indragen i familjens kriminella affärer. Någonting som blir svårare och svårare ju snårigare maffiavärldens förhållanden blir och ett fullskaligt krig mellan de olika familjerna verkar stunda.

Gudfadern är ett av få exempel på en ruggigt lyckad filmatisering av en bok ("Gudfadern", Mario Puzo). Ofta när filmer görs efter bokmanus är det så mycket som inte får plats, och ofta upplever vi att vi saknar delar även om vi inte läst boken och att en röd tråd och helhetskänsla således går förlorad när manuset blir minimiserat för att få plats i filmformat. Känslan av den avsaknaden och tomheten existerar inte alls här. Då ingen av oss läst originalboken kan vi egentligen inte säkert uttala oss om det här men det känns som att ingenting alls relevant för helheten har gått förlorat. Självklart är det här betydande att Coppola och Puzo skrev filmens manus tillsammans. En annan stor anledning till det här måste vara modet att, istället för att komprimera allt till en tvåtimmars-rulle, ge boken det utrymme den behöver i form av en trilogi med 8-9 timmars film allt som allt med möjligt extra svängrum för nödvändiga filmdetaljer.

Längden på filmerna ger dessutom möjlighet till att hålla det förhållandevis låga tempot genom en stor del av filmen. Ett tempo som är nödvändigt för att man fullt ska kunna komma in i berättelsen, förstå hela situationen och således med den bakgrunden kunna begripa komplexiteten i varje val av agerande som karaktärerna gör i svåra knipor. En anledning till att tempot kan uppfattas lågt är att det sällan är direkt kroppslig handling, utan mycket dialog och mycket återhållsamt skådespel som förstärker. Men när det tas till våld i filmen släpps bromsarna direkt och det är riktigt våldsamt.

Det är först under en sekvens i slutskedet av filmen som spänningen når sin absoluta kulmen. "Dopsekvensen" är gjord i 24-karat; stillsamheten blandad med våldsamheten hopbundet av Bachs Passacaglia och Fuga i C-moll (BWV 582) toppat med kylan i Al Pacinos ögon.

Kostymen i filmen är ofta en fröjd för ögot, men tyvärr måste vi säga att det hade kunnat göras bättre. Den må vara snygg men jämför man med filmer som "Chinatown", "The Scarlet Pimpernel" och "Gone with the Wind" är helheten inte i samma klass även förutsättningar verkligen fanns där.

Under hela filmen är man som tittare djupt indragen i det som händer och lever med i filmen, när den börjar rundas av vill man inte att den ska ta slut. Gudfadern är en självklar "måste-se-film" och en av de med allra starkast kult-status. Den är ganska lättsmält och attraherar en väldigt bred publik. Även om Gudfadern inte är den bästa film någon av oss sett tycker vi ändå att den hade varit en mycket rättmätig etta på IMDB:s topplista...

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg:

Strangers on a Train / Främlingar på tåg (1951)

Två män (spelade av Farley Granger och Robert Walker) möts på ett tåg. Båda har en person i sin närhet de tycker lite mindre om. Den ena föreslår att de ska byta mord med varandra och mörda den andres närstående för att minimera risken att åka dit. Den andra accepterar på skämt innan de skiljs åt. Senare ska det visa sig att den första har lite problem med det där som kallas sinne för humor.

Det här är en film där filmens spänningsmoment kommer i vågor genom hela filmen, därför är det ganska svårt att utlämna så mycket mer av storyn utan att förringa spänningen i vissa delar. Istället för en rak uppåt- och nedåtgående berättarkurva går det mycket upp och ner flera gånger om.

Fotot i filmen är riktigt snyggt. Den här filmen är ett tydligt exempel på hur fotot verkligen kan förgylla en film: Ett exempel är när man ser en viss scen helt genom reflektionen från ett par glasögon. Ett annat exempel är inledningsscen, där man ser två par skor som vandrar var för sig för att till sist mötas.

Hitchcock är en mästare på att skapa olidlig spänning och framförallt bibehålla den under lång tid. Han lyckas bland annat göra en lång sekvens med en till ytan vanlig tennismatch mycket spänningsladdad. De i den egentliga situationen oinsatta sportkommentatorerna ger skön känsla och experimenterar med hur man lätt kan spekulera utan tillräcklig information/kunskap. Denna fingertoppskänsla för bibehållen spänning är absolut nödvändig i en sådan här film som, som vi var inne på tidigare, går mycket upp och ner i tempot. Varje gång det är en liten nedgång gäller det som regissör att lyckas behålla tittarnas intresse och förberedda dem för att vara med nästa gång tempot ökar igen. Hitchcock klarar trots att handlingen till synes står stilla under vissa scener ändå få fram en inneboende nerv i dem med känsligt detaljarbete.

Regi: Alfred Hitchcock

Betyg: