Prinsessa (2010)

2010 års första festivalfilm på Draken, tillsammans.

Det är en viss känsla att se en film tillsamman med hundratals andra filmälskare och ändå inte ha några som helst aningar eller förväntningar på hur filmen kommer vara.

Dock blev vi båda positivt överraskade då Prinsessa var en film av toppkvalité. 

Första halvan av filmen flöt tyvärr på som en finsk version av Gökboet, vilket i och för sig försvann helt i andra halvan men ändå satte sin prägel på filmen och gav en viss känsla som Paul inte kunde riktigt skaka av. Jens var på detta besviken när halva filmen hade gått men sedan tyckte han att filmen tog sig ifrån det här och blev mycket originell och alldeles, alldeles underbar!

En av de starkaste filmupplevelser Jens haft på mycket länge, kan inte komma på någon på rak arm som varit fetare. Vissa scener bränner som attans i hjärtat. Efter filmen var tårarna nära att falla och andan nästan helt borttappad. Händerna bara rörde sig mot varandra i extas.

Däremot hade Paul sett Black Swan veckan innan och hade redan den som vackraste filmen han sett på länge.

I filmen får man följa Anna Lappalainen från den dag hon tas in på mentalsjukhus. Hon intar direkt rollen som "Prinsessa" och bygger på mentalsjukhuset upp en värld fylld av adliga medmänniskor, glitter och glamour i sin prinsessroll. En prinsessa som ser som sin uppgift att sprida glädje och bota fattigdom genom att dela ut tunga checkar undertecknade med "Prinsessa". Hon lyckas skaffa sig en mycket auktoritär ställning på sitt palats vilket Katja Kukkola lyckas förmedla i sitt skådespeleri genom att spela med stor stolthet och säkerhet över sig själv.

Mentalsjukhusets överläkare gillar dock allt vad ny forskning har att komma med och slänger sig över alla nya metoder för botande av patienter, möjligtvis för egen vinning för att kunna klättra på karriärsstegen och bli känd genom att vara först av alla med det här. En dag dyker nyheten "lobotomering" upp och han ser nya möjligheter. 

Det som vi störde oss på när filmen summeras är hur Arto Halonen delat upp läkarna i så tydliga "god-" och "ond-roller". Han fanns på plats efter filmen och förklarade att alla läkare utom en var helt hämtade från verkligheten och han ville inte hänga ut dem så därför var han tvungen att göra den sista ond för att balansera. Tyvärr tycker vi det här går ut över filmen på ett negativt sätt och den tappar lite dimension. Vad bra det hade blivit om man verkligen sett hur alla läkare bara kämpat för patienternas bästa i lägen, vilket absolut inte hade behövt utesluta användning av lobotomering, elchocker samt sprutor med diverse innehåll. En snyggare dialog hade kunnat lösa det här och än starkare belysa hur säkra de var på sin sak.

Något annat är personalens övergång från att se henne som enbart en problematisk patient till en person som lyser upp stället på ett fantastiskt sätt (som en sagoprinsessa) var aningen suddig. Den här övergång syntes tydligare på patienterna.

Prinsessa visar upp bilden av hur ett så hemskt klimat som ett mentalsjukhus kan göras vackert och oskyldigt om man vågar gå ifrån verkligheten och den ställer den viktiga frågan "är det fel att avvika från normen även om man blir lycklig av det?". 

Jens betyg en 9 för upplevelsen som nästan saknar motstycke. En film som Jens troligvis aldrig kommer våga se om för att inte förstöra denna upplevelse.

Pauls betyg en svag 8.

Regissör: Arto Halonen

Betyg:

La vida útil / A Useful Life (2010)

Filmfestivalvisning på Pustervik. Uruguayansk film om en äldre herre som skött om och jobbat 30 på samma cinematek. Detta cinematek hotas nu av nedläggning då det ej är vinstdrivande och sponsorerna därför drar tillbaka alla sina pengar. Den äldre herren, som är av det stelare slaget, bryter sig loss från sin gamla verklighet och upptäcker nya delar av världen under en dag. En typ av återfödelse. 

Filmen innehåller egentligen nada när det kommer till spänningsmoment, vilket den å andra sidan inte eftersträvar. Det går dock väldigt segt första delen av filmen som mest står stilla. T.o.m. så långsamt att Paul då och då fick nicka till för att hålla sig kvar i matchen. Visserligen hade säkert segheten en stilistisk mening för att visa hur hans liv var. 

Regissören Federico Veiroj, på plats på Pustervik, introducerade filmen som "en film om tid". Vad han syftade på då tolkar vi i denna filmen framför som ett budskap om att man på mindre än en dag, utan alltför stor ansträngning, kan hinna med mer levande än man gjort på 30 år.

Filmen är till stor del också en hyllning till filmkonsten. Hela tiden omnämns det titlar, regissörer m.m. Man ser även affischer i bakgrunden (av bl.a. Kurosawas "Ran" som vi ska se så småningom).

Filmen har tyvärr inget större underhållningsvärde men fyra scener är riktigt bra:

Först lärarscenen, där han falskt utger sig för att vara lärarvikarie för att sedan hålla en föreläsning om lögner i väntan på den riktiga lärare. Vid dennes ankomst lämnar han elegant salen.

Sedan en mycket simpel scen där han står och matar fiskar i en damm och en man argt ropar efter honom att det är förbjudet att göra så. Vår man ler väldigt lyckligt tillbaka och går artigt iväg därifrån oberörd.

Ytterligare en fin scen är när han går till frisören och blir klippt. Fotot uppifrån när han ligger ner och först får håret schamponerat och hans hängande kinder och hals flyter ut och fyller ut hela bioduken, ackompanjerat av ett riktigt gött hårkrafsande, skapade välbehag hos varje tittare.

Slutligen är en tidig scen riktigt rolig när vår man testar fåtöljerna i hans biosalong genom att hoppa från stol till stol, provsitta den för att sedan vid behov skruva lite på några skruvar.

Filmupplevelsen nådde dock sitt absoluta klimax när filmen var över och regissören lyckligt fick svara på publikens frågor. Redan innan filmen var han i extas för att så många hade kommit för att se hans lilla film, efter filmen var han i himlen när han kunde konstatera att del av hans publik även hade valt att stanna kvar hela föreställningen. En mycket söt man med härligt krulligt hårsvall. Viva la vida!

Regissör: Federico Veiroj

Betyg: