The Truman Show (1998)

Jim Carrey gör i The Truman Show en speciell roll för honom. Här går inte en majoritet av hans skådespelarinsats åt att visa upp vad hans plastansikte kan åstadkomma. Han är istället djupt seriös och gör en mycket human och jordnära roll. Carreys överdrivna fånighet får plötsligt en viktig mening mer än endast komisk vilket är väldigt fint att se!

Vem har inte tänkt tanken att hela ens omvärld är en konspiration snurrande runt sig själv? Att alla händelser runt en är förbestämda av någon som sitter och styr hela världen med spakar och bestämmer hur människorna runt dig ska agera? För Truman Burbank (Jim Carrey) är det verklighet.

Sedan födseln är Trumans liv ständigt filmat och direktsänt på TV dygnet runt. Han har under hela hans liv följts av en hel värld och alltid varit omgiven av mängder med skådepelare i "världens största studio" som omfattar en hel stad. Han har manipulerats till att aldrig misstänka något eller våga försöka lämna staden via skrämseltekniker. En dag i hans lugna och från hans perspektiv helt normala liv börjar han misstänka saker och ting. Han upptäcker konstiga saker i hans omgivning och börjar pröva gränserna. Regissören bakom det hela spektaklet (Ed Harris) måste, för att hans livsverk ska kunna fortsätta existera, förhindra Truman från att upptäcka sin roll till varje pris.

Filmen ställer många frågor om etik och moral. Regissören menade att Truman lever ett bättre liv än någon annan, vad skulle då vara fel? I filmen är det endast en liten minoritet som ser det hela som fel. De flesta följer hängivet Trumans liv och klagar inte. Skulle det här kunna existera i vårt samhälle och accepteras på samma sätt där? Tveksamt idag men det går inte att förneka att det finns sådana rörelser i TV-tablån. Realityserier är där överrepresenterade och i vissa fall med ofrivilliga och omedvetna objekt, så som i till exempel "Dolda kameran". 

En annan fråga om etik och moral är hur långt ett företags verksamhet kan sträcka sig. Hela Trumanverksamheten bygger på att ett företag har fått möjlighet att adoptera ett barn. Skulle det här kunna vara möjligt i verkligheten ifall företaget kunnat säkra barnets välbefinnande och tillfredsställa alla dess behov?

Hela projektet kan ses som ogenomförbart i verkligheten då det vore osannolikt att det hela inte gått fel på något sätt tidigare och det avslöjats. Karaktärsregissören försvarar det här i filmen med förklaringen att alla människor väljer att tro på den värld de ser. 

Ed Harris är slutligen mycket bra i rollen som regissör i filmen. Man ser hur han verkligen brinner för Truman och vansinnesmässigt gör allt för att inte låta något stoppa TV-serien. Hela hans livsverk riskerar att gå till intet och hela hans livssituation skulle då rubbas.

Regi: Peter Weir

Betyg: 

Some Like It Hot / I hetaste laget (1959)

"Jag ska aldrig skaffa en tjej som inte ser ut som Marilyn Monroe" - Paul.

En klassisk komedi med knasiga jakter och vassa skämt. Ungefär i samma stil som många komedier gjorda idag, fast här innehållande originalitet som stora skillnaden. Bara manuset till exempel. Skön uppbyggnad genom hela filmen och inte alltför förutsägbar. 

Det hela handlar i alla fall om två vanliga musikantmän (Tony Curtis, Jack Lemmon) från Detroit som vill fixa brödfödan. Det hela blir svårt när svartklubben (utspelar sig under alkoholförbudet) där de jobbar sprängs av polisen. De råkar göra en ond man i fina damasker arg. Det som är riktigt segt för våra kära musikanter är att damasksnubben är maffialedare. Med den här historien tvingas de så klart att klä ut sig till fruntimmer för det är, så klart, enda möjligheten att båda få ett nytt jobb och gömma sig från de elaka karlarna. De råkar hamna i samma orkester som "Sugar" (Marilyn Monroe) och de två låtsasdamerna blir konkurrerande. Tur i alla fall att de är damer så att de kan närma sig henne utan att verka suspekta. 

Precis efter att ha sett "Gudfadern" och "Once Upon a Time in America" tyddes gangstrarna minst sagt töntiga. Här är det inte riktigt de helt totalt psykopatiska, totalt galna och nattsvarta mördarmaskinerna. Snarare ett gäng grabbar utrustade med humörssvängningar och pickadoller. Funkar dock fint det med för ändamålet och genren. 

Det är kul att i filmen se förändringen från män till utklädda kvinnor där de får ett nytt perspektiv. Från en viss typ av män med synen att kvinnor är objekt, till kvinnor med synen att män bara vill ha en sak av kvinnor - deras blommor. Sicka svin män är egentligen.

Schyst underhållning, läcker brud men på det stora hela var filmen inte mer än den komedi den är. Inget övertygande skådespel, inte ens från Marilyn Monroe som egentligen gled på sitt snygga yttre nästan hela filmen igenom. I övrigt är det mest, fördomsfullt från vår sida, typiskt "komediskådespel" där eftersträvan efter att ständigt vara rolig ofta tar bort trovärdigheten och känslan i vissa andra delar av skådespeleriet.

Filmen tar rätt väntat inte hem vidare många poäng när det kommer till politisk korrekthet med dagens ögon, kvinnorna får mest vara lite dummare blondiner som mest av allt vill hitta en förmögen make medan gubbarna mest vill hitta en ung och snygg maka. Må vara att filmen gör mycket narr av det hela men tveklöst fortfarande starka könsroller som sitter i. Något som var ett stort problem för Monroe genom hela hennes karriär, att hon endast var intressant i rollen som ett dumt, blont, sexigt kvinnoting. Tvärtom var hon en mycket intellektuell och påläst kvinna som skrev en hel del själv. Henne tredje make Arthur Miller sade en gång att Marilyn är en barfotapoet som står i ett gathörn och försöker läsa sina dikter för en hop människor som sliter av henne kläderna.

För övrigt håller Paul på att skriva en hyllningsnovell till Ms Monroe med brinnande intresse. Men så sket det så se di blidde inge. Det går helt enkelt inte att uttrycka hans känslor i ord, rädd Jens.


Regissör: Billy Wilder

Betyg: